En scen av Jacques Tati

1988 tillhörde jag en lokalavdelning av ett politiskt parti. Vi var vid det tillfället i behov av pengar och vi fick möjligheten att förstärka vår kassa genom att plantera skog på en herrgårdsegendom. Då inträffade följande händelse
Vi åkte ut i tre bilar och det skulle vi naturligtvis inte gjort om det inte var för att skogsplanteringen skedde långt från alla möjligheter till kollektivtrafik. På en knagglig skogsväg hade vi skumpat fram ända tills vi hittade en liten glänta att parkera bilarna. När vi klev ur upptäckte vi att naturen var alldeles tyst, det var en vacker vårdag, lite kylig, och jag har för mig att det syntes lite rimfrost när vi andades.
Fast det var bara under den tidiga morgontimmen. Temperaturen blev snabbt högre och vi tyckte nog att vi var ganska duktiga när vi satte den ena plantan efter den andra i den mjuka, varma jorden. Fastän vi var ovana gick arbetet ganska lätt.
Efter någon timmes arbete var det dags för en paus och vi vandrade bort mot den plats våra bilar stod parkerade. Vi satte oss ner i den mjuka naturen och njöt av värmen, solen, våra medhavda smörgåsar och – tystnaden.
Tystnaden var så stor att vi knappt ville bryta den ens med våra röster. Lågmält pratade vi om det vi varit med om och om den vidunderliga naturen runt omkring oss.
- Vad är det för fågel, frågade någon, och pekade upp mot skyn där en rovfågel svävade?
- Om man inte vet något är det nästan alltid rätt att gissa på en duvhök, svarade vår fågelexpert och sedan dess har jag alltid följt hans råd.
- Vilken fantastiskt tystnad, sa en av oss därefter.
Och det hade varit sant – fram till dess.
För ungefär samtidigt hördes, såsom en anmärkning av vad vi sagt, en avlägset muller av en lastbil som närmade sig på skogsvägen.
Och direkt därpå hörde vi faktiskt det tydliga ljudet av en timmerbil som närmade sig från motsatt håll på den väg som fanns just framför våra fötter.
Det var två gigantiska timmerbilar som närmade sig varandra – från varsitt håll – på den skogsväg vi hade valt att själva parkera våra bilar vid och som vi valt som plats för vårt frukostmål.
De två bilarnas muller hade brutit tystnaden vi hade tackat naturen för och nu stod de nos mot nos precis framför oss – insvepta i ett ljusblått dis av avgaser. De kunde inte komma förbi varandra om inte vi hade vänligheten att flytta våra bilar från den glänta vid skogsvägens sida, där vi hade hittat vår parkeringsplats.
Så framför mig utspelade sig nu en fantastisk scen. Två gigantiska lastbilar backade och körde framåt och åt sidan allteftersom chaufförerna i våra tre bilar lyckats skapa olika tillfällliga luckor för timmerbilarna att kränga in och ut i.
Ett giftluktande moln av avgaser och ett vrålande dån från 5 olika bilar var verkligheten vi såg fem meter framför våra fötter alldeles strax efter vi välsignat naturens förunderliga tystnad.
En sådan häpnad som lyste över våra stumma ansikten – alla riktade mot den obeskrivliga tumulten – finns bara beskrivet i den milda humorn från franska filmer där Jacques Tatis är den självskrivna mästaren.
Tillbaka till Ahajas hemsida