Stjärnan

Det var en gång en nära vän till mig som avled plötsligt och oväntat. Vi hade känt varandra i många år men det var först under det senaste året som vi hade kommit varandra nära. Kvällen efter begravningen satte jag mig på verandan och tog ett eget avsked från min vän.
Det var en ljum kväll i oktober, det kändes rätt att jag kunde sitta utan ytterkläder medan jag tänkte på min vän. Jag hade två cognacskupor framför mig på trädgårdsbordet och det var ingen tillfällighet. Jag hade fått dessa i present av min vän för att vi någon gång skulle kunna sitta just på min veranda och värma oss med en god cognac.
Presenten var faktiskt en ganska vacker ställning i mässing med en upphängning av två glas över ett litet värmeljus som skulle hålla cognacen vid rätt temperatur. Vi hade aldrig haft tid att pröva den, man hinner aldrig så mycket som man tänker sig, men nu kändes det alldeles rätt att ta ett glas tillsammans innan min vän och jag gick skilda vägar.
Det hade visserligen blivit aningen mörkt ute men man såg inte så många stjärnor fastän himlen var molnfri. Jag valde ut en stjärna som lyste i den riktning jag var vänd. Den var uppseendeväckande ensam så det var lätt att välja ut den stjärnan som en bild av min vän. Jag vände mig till den och pratade lite grann om hur vi kände varandra och vad som skulle ske i framtiden.
Det var naturligtvis vemodigt men det kändes ändå som det allra bästa sätt att ta avsked från varandra.
Vi satt väl så ett tag min vän och jag tills jag tyckte att kylan ändå blev märkbar. Jag bad honom stanna kvar medan jag gick in för att hämta en tröja.
Ytterligare en timme gick medan vi tänkte och pratade. Det var en av de stillsammaste stunder jag någonsin upplevt.
Men tid och kvällskyla och minnen leder ändå någon gång tills det känns som att uppbrottet närmar sig. Jag reste mig upp från min trädgårdsstol och tittade på stjärnan, som fortfarande var tydligt ensam på en stor yta av himlen. Det fanns heller inga moln på himlen, kvällen var mycket vacker.
Jag sa sedan att jag tänkte gå in för att hämta en sak som jag ville sysselsätta mig med under kvällen på verandan men innan dess ville jag ta ett farväl.
Så stod jag då och tittade på stjärnan, vi tittade på varandra. Jag sa att nu är det dags för min vän att gå dit han skulle gå och jag skulle fortsätta leva mitt liv och vi sa till sist farväl till varandra
Jag gick in i mitt hus för att hämta det jag tänkt mig. När jag kom tillbaka var stjärnan borta. Det hade inte tillkommit andra stjärnor, det var bara min vän som hade gett sig av. Runt omkring den försvunna stjärnan var det lika tomt som tidigare.
Det var besynnerligt vackert.
[1995]
Tillbaka till Ahajas hemsida