Hur samhället är organiserat 1:
De grundläggande principerna
Nu vet vi alltså att samhällen finns för att lösa ett antal problem som människor ställs inför just för att de är människor, d.v.s. en flock som vill leva i välfärd och som har kapacitet att planera och organisera sin verksamhet. Det är inte alls dumt att försöka lära sig dessa åtta frågeställningar utantill eftersom det är ett redskap för att hela tiden kunna förstå vad som pågår dagligen i samhället.
Men efter detta måste vi lära oss hur ett samhälle faktiskt är organiserat. Det ska vi göra nu.
I detta huvudkapitel 2 (med dess åtta underrubriker) ska vi upptäcka att samhällets organisation är ganska lätt att förstå. Det finns visserligen en mängd olika företag och föreningar men de är i princip alla likadant uppbyggda. Om man känner till hur en av alla dessa organisationer fungerar så förstår man principen för allihop. Alla dessa företag och föreningar samarbetar sedan på tusentals olika sätt med varandra och med befolkningen i övrigt. Här vimlar det av detaljer - som man förvisso också bör känna till - men huvuddragen är likartade.
I detta huvudkapitel 2 ska vi också ta upp hur man kontrollerar makthavare. Det är en viktig del av den svenska organisationen. Vi kommer också att titta lite grann på hur det fungerar utanför Sverige.
Nu är det alltså dags att beskriva hur varje samhälle löser de olika utmaningarna. För enkelhets skull kommer de följande kapitlen handla om de svenska samhällets organisation – med vissa utblickar till EU och några andra länder.
Detta första kapitel är viktigt eftersom det går igenom de grundläggande principerna och när man förstår dessa principer vet man hur samhället fungerar – sedan är det bara att fylla på med detaljer.
Sverige är mycket organiserat. Överallt där det finns ett samhälleligt behov finns det också en förening, eller företag, eller en statlig eller kommunal verksamhet för just detta. Det startar dessutom hela tiden nya organisationer för att möta nya behov som dyker upp allteftersom samhället utvecklas.
Genom att studera hur alla dessa olika organisationer och alla privatpersoner i samhället samarbetar och handlar med varandra förstår man samhället. Företag, organisationer och alla vi vanliga människor ingår hela tiden olika överenskommelser. Vi lever efter lagar och skriver avtal med varandra. Det är det som är samhället! Glädje och "meningen med livet" får vi visserligen försöka klara av själva men i ett land utan diktatur och med en grundläggande tryggheten är det i alla fall ingen omöjlighet.
Man kan säga att Sveriges organisation fungerar som ett pussel av företag, föreningar, avtal och lagar. Det är alla dessa pusselbitar som skapar det liv vi lever - samhällets alla affärer, kulturaktiviteter, kontor, vägar m.m. Om detta pussel är ordentligt lagt har vi goda möjligheter att utveckla våra egna liv på ett sätt vi vill.
Det är i detta myller av företag och föreningar som det är viktigt att hitta mönstret för hur allt i samhället hänger ihop. Då får du möjlighet att påverka din och samhällets framtid.
Vem gör vad i Sverige
Samhällets medlemmar vill ha mat för dagen, ett ställe att bo på, en meningsfull uppgift, trygghet och glädje. Detta sköter vi alltså genom detta mönster av lagar och avtal och hur vi agerar. Vi köper varor och tjänster, vi använder oss av den samhällshjälp som stat, kommun och organisationer erbjuder. Vårt samhälle, Sverige, har genom historiens gång bestämt att näringslivet ska levererar mat för dagen, bostäder och ibland meningsfulla uppgifter.
Den sociala grundtryggheten har vi överlåtit till kommun och stat att klara av.
Hur alla organisationer är uppbyggda: några bestämmer – andra gör arbetet
I stort sett är alla företag, alla kommuner och staten organiserade på ungefär samma sätt. Det fungerar så att några personer i organisationen bestämmer och andra utför arbetsuppgifterna. I näringslivet är det ägarna som bestämmer och i stat och kommun är det valda politiker. Anställd personal utför sedan arbetsuppgifterna med sin yrkesskicklighet.
Detta är det första man måste förstå när det gäller organisationer i Sverige: skillnaden mellan de som har rätt att bestämma över organisationen - ägarna - och de som sedan utför arbetet - anställd personal.
När man hör talas om Volvo eller IFK Göteborg tänker man på bilar och fotboll, vilket naturligtvis är rätt. Man tänker alltså på vad Volvo och IFK Göteborg gör. Men först ska vi undersöka vad de båda egentligen är för något. Det enklaste svaret är att Volvo är ett företag och IFK Göteborg är en förening. Ingen av dem är några privatpersoner som du och jag. Båda är organisationer och är alltså juridiska personer.
Organisationen IFK Göteborg är en ideell förening, organisationen Volvo är ett aktiebolag, organisationerna Solna kommun och Malmö stad är kommuner - och utan alla dessa bolag, föreningar eller kommuner skulle det inte bli några bilar, fotbollsmatcher eller fotbollsplaner alls. Hur fungerar nu dessa organisationer?
Så här kan man se det:
Varje organisation i Sverige består av massa personer som är med i organisationen. I föreningar kallas dessa för medlemmar, i aktiebolag kallas dessa för delägare. Du är själv medlem i en kommun som kommuninvånare och i staten som medborgare.
Men ingen förening, företag, kommun eller stat skulle fungera bra om alla är med och bestämmer allting. Därför har man kommit på ett annat system som ser ut så här (Siffrorna 1,2 och 3 hänvisar till skissen):
1. Medlemmarna eller ägarna i föreningen /företaget har rätt att komma till ett årsmöte där föreningen ska fatta de viktigaste besluten. I föreningar kallas det årsmöte och i aktiebolag kallas det bolagsstämma. Det är nästan så även i en kommun och i svenska staten – här finns ett viktigt undantag som vi snart ska gå igenom - men ändå är det pedagogiskt rätt att säga att alla kommuninvånare kan komma och besluta om de viktigaste frågorna. Samma gäller även för staten Sverige.
När alla dessa organisationer har sina årsmöten (som i aktiebolag kallas för bolagsstämma, i kommunerna kallas det kommunfullmäktige och i svenska staten kallas det för riksdagen) så beslutar man om följande viktiga frågor: årets budget - dess inkomster och utgifter, vilka som ska få sitta i styrelsen, man fattar beslut om de absolut viktigaste detaljfrågorna och man granskar hur föregående års styrelse har skött sina uppgifter.
2. Vilka som ska få sitta i styrelsen och vem ska vara styrelsens ordförande avgörs alltså av föreningens/företagets årsmöte. Därefter övertar styrelsen ansvaret för organisationen. Styrelsen träffas många gånger under året men utför inte det dagliga arbetet. Det gör anställd personal.
3. Anställd personal med en verkställande direktör i toppen. Det är den anställda personalen som du träffar när du vill någonting – t.ex. köpa en bil av Volvo eller få hjälp med din utbildning av Mölndals stad.
Om du nu lär dig dessa tre punkter utantill så att du aldrig glömmer det förstår du hur nästan alla svenska organisationen fungerar. Det blir extra lätt om du faktiskt är med i någon förening, kanske en bostadsrättsförening, något kooperativ eller någon förening som sysslar med fritidsaktiviteter. Tänk då på att din förening fungerar i princip på samma sätt som den svenska staten - om man bara tänker på ett enda viktigt undantag som nu ska presenteras.
Stat och kommun är lite annorlunda (- men bara lite)
Nu ska vi gå igenom en viktig fördjupning av detta, en liten men viktig skillnad som finns inom stat och kommun. I en vanlig förening eller i ett aktiebolag har varje medlem eller ägare rätt att komma till årsstämman. Det innebär – i praktiken - att de som har råd eller tid att komma till stämman fattar besluten. Det betyder t.ex. att om en idell förening lägger sitt årsmöte på en vardagskväll kan inte de som jobbar kvällstid komma, inte heller ensamstående föräldrar utan barnvakt. Ett aktiebolag lägger ofta sin bolagsstämma över en helg. Om bolagsstämman hålls i Stockholm blir stockholmare överrepresenterade men det tydligaste i ett aktiebolag är att de som äger flest aktier kommer. Ja, de har också råd att resa dit även om det skulle vara så att de bor i ett annat land.
I en demokratisk församling vill man inte ha det så. Riksdagen och kommunfullmäktige ska helst ha en sammansättning som liknar befolkningen. Därför får inte vem som helst komma till den beslutande församlingen i stat och kommun. Det hade i så fall blivit en mycket konstig sammansättning av t.ex. riksdagen. De svenska lagarna och budgeten för året skulle beslutas av dem som har möjlighet att komma till varje beslutstillfälle (t.ex. skulle pensionärer vara överrepresenterade).
I stället arrangeras demokratiska val vart fjärde år så att vi kan välja vilka personer vi vill skicka – i stället för oss. På så sätt vill man försöka få en riksdag eller kommunfullmäktige som har samma åsikter, ålderssammansättning och kön som hela befolkningen har. En svensk kommun och staten Sverige har alltså samma uppbyggnad som föreningar och företag i Sverige med den skillnaden att personerna i kommunfullmäktige och riksdag väljs av oss att representera oss. Om man kallar det som sker vid riksdags- och kommunalval för nedskalning så handlar det om att tio miljoner människor skalas ner till 349 personer utan att någon förändring i åsikter sker. Samma nedskalning sker i kommunalvalen. Därmed kan man säga att stat och kommun fungerar på samma sätt som föreningar och företag. Till högsta beslutande organ är alla "ägare" välkomna.
Vem gör då arbetet i alla Sveriges organisationer, aktiebolag, kommuner och stat - jo, anställd personal
I skissen här ovan ser man också skillnaden mellan föreningens beslutsfattare och vad föreningen arbetar med.
Arbetet utförs av VD och ”Övrig anställd personal”. Det är dessa personer som du träffar om du vill ha ett arbete utfört. De andra – medlemmarna, styrelsen och ordförande – träffar du bara om du tillhör organisationen. Det är alltså medlemmarna på årsmötet i Hammarby IF som bestämmer vad föreningen ska syssla med, fotboll, bandy, handboll, bingo. Det är styrelsen och ordföranden som bestämmer under året och det är anställd personal, t.ex. fotbollsspelare, tränare och tjänstemän som utför det dagliga arbetet.
Det är alltså aktieägarna i Volvo AB som bestämmer vad bolaget ska syssla med, tillverka bilar, förvalta ekonomin på ett lönsamt sätt o.s.v. Det är styrelsen och ordförande som bestämmer under året och det är VD och bilarbetarna som tillverkar bilar och förvaltar ekonomin.
Det är politikerna som representerar oss i kommunfullmäktige och Sveriges riksdag som bestämmer vad kommunen och Svenska staten ska göra. Det är kommunstyrelsen och Sveriges regering som styr det vardagliga arbetet under året men det är anställd personal, (lärare, läkare, poliser, dagispersonal m.m.) som utför arbetet som politikerna beslutat om.
Sammanställning av hur organisationer fungerar:
Hur samhället är organiserat 2:
Vad näringslivet gör
De åtta frågor som varje samhälle måste lösa hanteras alltså av olika företag och organisationer. Nu är det dags att närmare studera vad dessa organisationer gör.
I de flesta länder i världen finns en uppdelning av samhällets uppgifter mellan näringslivets alla företag, staten, kommunerna, de enskilda invånarna och familjerna. I följande kapitel ska vi gå igenom alla dessa parter och vi börjar med näringslivets roll:
Näringslivets ursprung är när vi för 10.000 år sedan arbetade tillsammans i den lilla kringströvande flocken, för att samla ihop till gruppens dagliga försörjning. Några i gruppen fick uppdraget att samla in växter från naturen, några jagade och fiskade. Ytterligare andra fick fläta korgar och göra redskap.
Det är näringslivet som har denna uppgift i dagens samhälle, alltså att på något sätt få fram mat, redskap, varor och tjänster till samhällets invånare. Skillnaden mellan då och nu är bl.a. att i stället för att en hantverkare flätar 25 korgar om dagen deltar anställda människor i förpackningsindustrin där man producerar 10.000-tals papperspåsar per dag.
En annan stor skillnad är att man idag inte blir tilldelad någon uppgift av samhällets hövding – någon central planering av näringslivet och ekonomin finns inte. Det är företaget självt som startar tillverkningen av förpackningar efter att ha upptäckt marknadens behov av papperspåsar.
Näringslivets företag är alltså vår tids sätt att organisera samhällets arbete för försörjning och välstånd. Det är företaget som bestämmer hur produktionen ska gå till och det är marknaden som talar om att behovet finns.
Vi lever i en marknadsekonomi där varje person själv måste hitta sin plats på arbetsmarknaden och företaget säljer sin produktion på "marknaden" - t.ex. på varu- eller tjänstemarknaden. Marknadsekonomins innersta kärna handlar om konkurrens och kamp om inflytande, d.v.s. det som bokens huvudkapitel 3 handlar om. Här ska vi fortsätta att prata om näringslivets uppgift och uppbyggnad.
Företagen inom näringslivet äger och hanterar mycket av våra gemensamma resurser: jorden, arbetet och kapitalet. Marken ägs ofta av näringslivet och realkapitalet byggs upp av företagen. Företaget äger förvisso inte de anställdas arbetskraft men köper den till ett pris (lön) som bestäms i en förhandling mellan företaget och de anställdas fackliga organisationer. Eftersom lönen bestäms på arbetsmarknaden (i förhandlingar mellan arbetsgivarnas organisationer och de fackliga organisationerna) bestäms alltså vem som ska få mer och vem som ska få mindre av allt som produceras, i dessa förhandlingar – inte av samhällets hövding som för tusentals år sedan.
Företagen organiserar också en viktig del av samhällets totala information eftersom tidningar, reklamfinansierad radio och vissa TV-stationer ägs av olika sorters företag. Av alla dessa anledningar måste man, i samhällskunskap, studera hur näringslivet är organiserat.
Hur företag växte fram
En otroligt stor förändring har skett i samhället de senaste 200 åren, med start från 1700-talet. Förr var det enskilda personer som utförde arbetet, en snickare, en smed, en korgmakare. Successivt har dessa ersatts av företag som gör jobbet. Enskilda personer, den snickarkunnige är bara en kugge i företagets organisation, smeden har ersatts av arbetare på stålverk och korgmakaren finns knappt kvar. Den stora förändringen genomfördes gradvis men från 1800-talet började människor, som blivit förmögna genom handel på Amerika och Kina, slå ihop sina förmögenheter och skapa stora företag med kraftfulla maskiner. Kända familjer som Dickson i Göteborg, Kockum i Malmö och Hierta i Stockholm byggde upp verkstäder runt om i landet. Med en ångmaskin i centrum skapade de textil- och verkstadsindustri och konkurrerade lätt ut varenda hantverkare i samhället. Längs Norrlandskusten startades mängder av sågverk som exporterade byggnadsmaterial till Europa med stora vinster – och nya investeringar - som följd.
Hantverkarna hade mycket litet kapital, smeden hade några släggor och en eld. De hade inte en chans att hänga med i konkurrensen utan fick börja jobba som anställda i fabriken, tillsammans med massa tidigare lantarbetare, som inte längre hittade några jobb i jordbruket eftersom även det effektiviserades. Ansvaret för samhällets produktion övergick till de nybildade aktiebolagen.
Men utan en god ordning från stat och kommun hade det inte gått. Staten bidrog med uppbyggnad av järnvägsnätet och vägar. Lagstiftning anpassades efter näringslivet behov såsom lagar om arbetskraft, lagar om jordsammanslagning och t.ex. aktiebolagslagen, som gjorde det tryggare för kapitalägarna att gå samman i stora företag. Nu kunde man själv bestämma hur stor del av sin förmögenhet man ville riskera i ett projekt och därmed vågade fler människor satsa pengar i de nya företagen.
Tack vare det plus många andra faktorer (t.ex. uppfinningar och sociala reformer) har Sveriges totala produktion (BNP) ökat enormt för varje år från 1900-talets början.
Näringslivets alla företag tillverkar nästan allt av det som köps (efterfrågas) av konsumenterna i ett modernt samhälle.
Hur företagen startar
Företag bildas genom att någon/några med en bra affärsidé startar företaget. Det gör man genom att sätta in pengar i företaget (och bli delägare) med förhoppning om att få tillbaka en vinst år efter år. Som bevis för sitt ägande av företaget får man aktier (delägarbevis).
Om företaget sedan växer kraftigt måste mer pengar sättas in eftersom företaget behöver mer utrustning. Oftast klarar de förste ägarms inte av att satsa mer utan måste då be andra personer att köpa aktier i företaget. Sakta minskar de gamla ägarnsd inflytande och nyare aktieägare kommer att påverka företaget på sitt sätt. När företaget växer måste också företaget anställa fler och fler personer. Att leda företaget blir därmed ofta så svårt att ursprungsägarns måste anställa en specialist på företagsledning, d.v.s. en verkställande direktör. Därför kan vi se att nästan alla företag som vuxit till sig i storlek har exakt den struktur som beskrevs i bilden ovan.
Företaget lever då sitt eget liv och företagets dagliga skötsel övergår till vd och den anställda personalen. Ägarna finns naturligtvis kvar, de med flest aktier sitter i styrelsen och de andra är välkomna till bolagsstämman. Ägarnas största intresse är ofta att dela på vinsten och att värdet på aktierna ska öka.
Ett företag producerar och/eller säljer varor och tjänster. Företaget fortsätter att gå bra så länge dess produkter säljs till ett högre pris än vad det kostar att tillverka dem.
Företagets ekonomi:
• Det är försäljningspriset och antal sålda produkter som skapar företagets intäkter.
och som ska täcka kostnaderna:
• anställdas löner och sociala avgifter
• försäljningsorganisation och marknadsföring
• råvaror
• slitage av maskiner (kallas för avskrivning)
• räntekostnader för lån
• energikostnader och övrigt
• och ge en tillräckligt bra vinst
Vinsten ska sedan delas mellan följande:
• skatt till staten
• uppbyggnad av reserver inom företaget
• vinstutdelning till aktieägarna
Priset kan dock inte vara så högt att produkten/tjänsten blir alltför dyr jämfört med konkurrenternas pris och konkurrenterna kommer ju från hela världen. Om priset blir för högt måste företaget göra ändringar på ovanstående punkter. De anställda får arbeta effektivare till samma lön eller att inköpen görs billigare. Man kan förbättra marknadsföringen så att folk ändå köper – genom att ge produkten en statuskänsla – t.ex. märkeskläder o.s.v.
Ett företag som har bra reserver (man brukar säga att företaget har ett ”bra eget kapital”) kan överleva något år även om företaget går med förlust.
Vilka typer av företag finns det: Storföretag
Idag har vi ett världsomspännande näringsliv. Ägarna till dessa gigantiska aktiebolag kan bo var som helst på jordklotet men själva produktionen måste naturligtvis finnas placerat i någon stad eller plats. För befolkningen i ett samhälle där ett företag har placerat sin produktion betyder det att:
• jorden d.v.s. naturtillgångarna finns på orten - där järnmalm finns placeras förstås en gruva men klimatet är också en naturtillgång som t.ex i det kalla Norrland har dataföretag placerat sina gigantiska serverhallar för att hålla nere energikostnaderna
• arbetet d.v.s. arbetskraften är vad ortsbefolkningens har att erbjuda av yrkesskicklighet och utbildningsnivå.
• realkapitalet placeras på orten av företaget - fabriker byggs, maskiner installeras - men att detta sker kan också bero på att orten redan tidigare har byggt upp ett bra realkapital såsom t.ex. att samhället anlagt en bra exporthamn eller gott om utbildade människor. Finanskapitalet kan då investeras där av ett internationellt storkapital. Det kan å andra sidan också plötsligt flyttas till någon annan plats på jordklotet – och tillverkningen på orten läggs ner.
De stora företagen placerar alltså sin produktion över hela världen – t.ex. där vinsterna blir störst. De största företagen är globala eller multinationella. Man kan knappast säga att de hör hemma i något särskilt land, aktieägarna och de anställda finns över hela jordklotet. Några av dessa globala företag kommer ursprungligen från Sverige t.ex. Ericson, Volvo, SKF m.fl.
Andra företag som blivit stora men där ursprungsägarna fortfarande sitter vid makten – i stället för anonyma aktieägare - är t.ex. IKEA, Tetrapak och Stena Line. I dessa företag har ursprungsägaren (och familjen) behållit makten i företaget och byggt upp sina resurser med ständigt stigande vinster – i stället för att locka till sig andra kapitalägare. I viss utsträckning finns dessa företag kvar i det egna landet eftersom de känner sig hemma i den egna kulturen.
Vilka typer av företag finns det: Medelstora företag och småföretag
De flesta företag i ett land är dock inte globala utan i stället små- och medelstora företag. Ofta är det aktiebolag men kan också vara t.ex. handelsbolag. Ett handelsbolag sysslar vanligtvis inte med handel, trots namnet. Ett handelsbolag kan t.ex. vara när två syskon har blivit kompanjoner och sysslar med t.ex. möbelsnickeri eller plåtslageri. De har alltså inte så stort behov av ekonomiska muskler utan förlitar sig på sin egen yrkesskicklighet. Den typen av företag tillverkar och säljer främst i det egna landet. Många av de små företagen är tjänsteföretag t.ex. konsultfirmor inom olika branscher men av juridiska skäl är de ändå aktiebolag.
De allra minsta företagen kallas enskild firma och består bara av en enda person t.ex. en snickare som startat en egen firma eller en hårfrisör o.dyl. Många av jordbruken i Sverige var förr av den typen eftersom gårdarna då var små. Utvecklingen har dock skapat stordrift och ombildas då till aktiebolag.
Det finns också s.k. ekonomiska föreningar, som har samma principiella uppläggning som aktiebolag men där alla delägare satsar lika mycket pengar - och som på så sätt blir demokratiska genom att varje delägare har lika stor rösträtt. I aktiebolag däremot får man ju rösträtt (bestämmanderätt) efter hur mycket pengar man har satsat.
Ekonomiska föreningar är ofta små organisationer där människor har gått samman för att skapa projekt som de är intresserade av men som de också kan tjäna på rent ekonomiskt, t.ex. inköpskooperativ. Många av de absolut minsta daghemmen är skapade som ekonomiska föreningar av engagerade föräldrar.
Bostadsrättsföreningar är i princip ekonomiska föreningar.
Många av världens största aktiebolag ägs numera delvis av pensionsfonder, alltså organisationer med det enda stora intresset att spararnas pengar ska förränta sig och ge bra inkomster till pensionärer. Företagsledningen i sådana företag kan tvingas att driva sitt företag väldigt kortsiktigt efter hög vinst på kort tid, vilket ibland kan vara skadligt för företaget och även för de anställda och för samhället i stort.
Hur samhället är organiserat 3:
Kommunerna ska vara bykänsla
Det har blivit naturligt i alla samhällen över världen att man tycker att vissa behov ska lösas av samhällets medborgare gemensamt. Gatorna i staden eller byn är sällan ägda av någon privatperson som byggt dessa själv, de ägs gemensamt av alla invånarna i området och detta område kallas i Sverige för kommun.
Kommunens uppgifter blir fler och fler. Vi observerade det i huvudkapitel 1 om hur de gemensamma uppgifterna blev fler och fler under historiens gång. Sedan 1700-talet har man har ett övergripande ansvar för att människor klarar livhanken i kommunen. Den kommunala sektorn tar hand om de gemensamma uppgifterna i det egna närområdet såsom skola, daghem, äldrevård, gator (men inte vägar), brandförsvar och social hjälp o.s.v. Man kan tänka sig att det som ingår i bykänslan är den kommunala uppgiften, den lokala ordningen och den lokala omsorgen.
Bykänslan, känslan av gemenskap i den lokala miljön har också blivit viktigare under 2000-talet. Människor flyttar betydligt mer än tidigare och för varje kommun har det blivit viktigt att vara attraktiv för människor att flytta till eller besöka. Därför arbetar man mycket i kommunerna med ”vi-känslan”. Hjo kommun spred dekalen ”I love Hjo” för att få människor intresserade att komma dit. Många kommuner satsar på festivaler, europamästerskap och världsmästerskap. Man tävlar med världens alla andra städer att sätta sin ”by” på kartan. Allt för att framställa sig som den plats som är värt att flytta till med sitt företag eller familj.
Den ekonomiska sektorn över hela världen gynnar vissa tillväxtregioner och missgynnar andra och det innebär stora skillnader i förutsättningarna för de olika kommunerna. Det kan därför hända att kommuner misslyckas - attraktionskraften uteblir - och utvecklingen blir negativ. Man hamnar i en demografisk situation som innebär minskad arbetsför befolkning, lägre skatteinkomster och stora sociala utgifter för dem som stannar kvar. (se huvudkapitel 1 i avsnitt 1)
Det finns cirka 300 kommuner i Sverige och de bestämmer alltså om de gemensamma upp-gifterna på ”bynivå”. Men deras bestämmanderätt är beskuren eftersom staten, genom lagstiftning, lagt på dem många tvingande uppgifter. En kommun kan inte göra hur som helst fastän de egentligen ska ha självbestämmanderätt. Socialtjänstlagen, skollagen, kommunallagen är exempel på att staten bestämt att varje människa i Sverige ska få likvärdigt stöd vilken kommun han/hon än bor i. Andra saker, som t.ex. bibliotek och fritidsanläggningar är frivilliga åtaganden som kommunens invånare har beslutat om - för att göra sin kommun attraktiv att bo i.
Kommunerna kan betala sina uppgifter genom att ta in skatt från kommuninvånarna men en hel del pengar får man också i statsbidrag från statens skatteinkomster.
Val till kommunen vart fjärde år
Hur kan befolkningen i en kommun besluta om gemensamma saker om man är 50.000 invånare i kommunen? Ska man gå till kommunens torg en gång i månaden och fatta beslut?
Nej, svaret är naturligtvis att vi har en representativ demokrati där syftet är att skala ner kommunens alla invånare så proportionellt som det går till en liten mängd kommunpolitiker. Dessa ska helst vara en exakt kopia av kommunens invånare gällande kön, ålder, etnisk bakgrund och - framför allt - åsikter. Politikerna i kommunen anställer sedan personal till det dagliga arbetet.
Alla myndiga svenska medborgare, men även utländska medborgare som levt i Sverige i 3 år i en följd, har rösträtt till kommunen.
Kommunens invånare representeras alltså av förtroendevalda personer som väljs i fria val vart fjärde år. På valdagen bestämmer vi hur vi vill att kommunen ska styras. När valet är klart är det politikernas arbete att utforma kommunens gemensamma angelägenheter.
Här ser vi att organisationen i en kommun är snarlik den som finns i alla organisationer - alltså det schema som tidigare presenterats. Högst upp till vänster har vi kommunens invånare (de som alltså är medlemmar i kommunen) - fast genom kommunalvalet vart fjärde år är kommunens invånare nedskalat till c:a 50-60 personer. Helst ska dessa 50-60 fullmäktigeledamöter vara en exakt kopia av hela kommunens befolkning.
Kommunfullmäktige utser sedan en viktig styrelse - kommunstyrelsen - men de utser faktiskt också styrelser för de olika delområdena i kommunen. Dessa kallas för nämnder. Det finns alltså en styrelse för sociala frågor, en för tekniska frågor, en för kulturella frågor o.s.v. Varje sådan styrelse har sedan egna anställda personer - så har t.ex. socialnämnden anställd personal i socialförvaltningen.
I en kommun finns det - på samma sätt som i alla organisationer - två typer av organisation och det är viktigt att kunna skilja på dessa.
1/ Det finns en politisk organisation, d.v.s. "ägarna av kommunen". De allra viktigaste politiska besluten fattas av kommunfullmäktige och kommunstyrelse.
2/ När sedan besluten ska omvandlas till verkliga åtgärder (gator ska byggas, vattenledningar, brandförsvar, skolor och dagis ska fungera) då utförs arbetet av anställd personal i förvaltningsorganisationen som fungerar som de flesta andra arbetsplatser: högst upp finns en chef och därunder en mängd anställda. I förvaltningsorganisationen finns alltså inga politiker. Om folket väljer andra politiker fortsätter de anställda sina arbeten som vanligt men får kanske räkna med att de nya politikerna vill ha utvecklingen i annan riktning än tidigare.
De flesta av kommunens politiker är fritidspolitiker. De arbetar med sitt politiska uppdrag på fritid och har ganska lågt arvode för det arbete de utför. Men för att inte tjänstemännen ska få för stor makt genom sina stora sakkunskaper finns det också några heltidsarvoderade politiker (kommunalråd) med ganska väl tilltagna arvoden. I mindre kommuner kan det finnas en eller två kommunalråd från de största partierna som har politik som heltidsarbete. I större kommuner finns det fler. Kommunalråden sitter i kommunstyrelsen och byts ut mot andra om valresultaten förändras i kommunalvalen. Eftersom de inte är anställda har de ingen anställningstrygghet.
Kommunens politik bestäms alltså av hur kommuninvånarna har röstat. En förminskad kopia av kommuninvånarna bildar alltså kommunfullmäktige. Röstresultatet avgör också hur kommunen kommer att styras - via kommunstyrelsen. Det dagliga arbetet med att förverkliga kommunstyrelsens vilja ligger hos de kommunala förvaltningarnas anställda personal.
I en medelstor svensk kommun sitter c:a 50-60 personer från olika partier i fullmäktige. Det största partiet är oftast det socialdemokratiska men andra partier kan erövra makten genom att gå samman och komma överens om att de ska rösta på samma sätt i varje enskild fråga. Fullmäktige samlas oftast bara en gång i månaden för att besluta om kommunens viktigaste frågor. Mellan fullmäktigemötena sköts de politiska uppgifterna av kommunstyrelsen och de olika facknämnderna (skolnämnd, socialnämnd, kulturnämnd o.s.v.).
Fullmäktiges absolut viktigaste uppgifter är:
** att utse medlemmar i kommunstyrelse och alla andra politiska nämnder
** att bestämma om den kommunala ekonomin efter förslag från kommunstyrelsen
** att besluta om de viktigaste frågorna i kommunen efter att förslag har lämnats från kommunstyrelsen.
Det är kommunallagen och kommunstyrelsen som bestämmer vilka frågor som ska tas upp i fullmäktige men även enskilda fullmäktigeledamöter och deras partier kan lägga fram förslag (motioner).
Ledamöterna i kommunfullmäktige är fritidspolitiker. Arbetet innebär att vara på fullmäktigesammanträdet 1 gång i månaden, att läsa alla papper som behövs för att kunna fatta beslut och dessutom hålla kontakt med sina partikollegor och kommuninvånare så att de kan vara med och fatta kloka beslut.
Många människor blir besvikna när de, som åhörare, besöker ett fullmäktigemöte. Man upplever att ärendena redan är avgjorda och att fullmäktigedebatten är ett spel. Och så är det också i viss mån, frågorna är praktiskt taget avgjorda när fullmäktige ska besluta. En kommunstyrelse lägger helst inte fram ett förslag till fullmäktige om man inte är säker på att beslutet ska gå igenom. Kommunstyrelsen menar naturligtvis att det är bättre att arbeta på ärendet tills det är så välgenomtänkt att fullmäktige godkänner det. Att sedan den politiska oppositionen inte tycker att beslutet är bra är bara en naturlig följd av att vi människor har olika idéer om hur framtidens samhälle ska se ut.
Kampen om makten att genomföra sina åsikter finns i denna boks tredje avsnitt.
Kommunstyrelsen är kommunens styrelse och leder kommunens gemensamma arbete
Kommunstyrelsen har till uppgift, som alla styrelser, att leda verksamheten, d.v.s. att styra. Det kan man göra på många olika sätt, bl.a.
** genom lägga fram förslag till fullmäktige om det som behöver göras, t.ex. köpa och sälja mark, bestämma över kommunens planering, övervaka att det finns skolor, vårdmöjligheter, moderna tekniska lösningar, kulturutbud, gynnsamma förhållanden för företag osv. De detaljerade lösningarna på varje behov utformas av de andra kommunala nämnderna.
** Man styr också genom att låta fullmäktige besluta om kommunens budget - hur stor kommunalskatten ska vara i kommunen och hur den ska fördelas till de olika nämnderna.
** Man styr också genom att hela tiden följa utvecklingen i kommunen, se vad som händer, tala med företag, organisationer, människor och sedan lägga fram förslag till förbättringar.
** Man följer också utvecklingen i övriga landet och i länderna runt omkring, man tar kontakt med regering och myndigheter men även personer från andra länder.
De mäktigaste personerna i den kommunala organisationen är kommunalråden. Dels för att de tillhör kommunstyrelsen men också för att de inte är fritidspolitiker. De får betalning (arvode) som heltids- (eller deltids-) politiker. Den främsta av kommunalråden är kommunstyrelsens ordförande - det är alltså samma princip som i alla svenska organisationer. Det finns en styrelse och den leds av styrelsens ordförande. Kommunstyrelsens ordförande har störst inflytande och makt eftersom han/hon kommer från fullmäktiges majoritetsblock och dessutom arbetar med politik på heltid. Ordförande träffar hela tiden människor från staten, näringslivet, andra länder och knyter ofta kontakter som blir början på en politisk utveckling i kommunen.
Andra kommunalråd får naturligt inte samma politiska handlingsutrymme och blir i stället ordförandes hjälp med delansvar.
Kommunstyrelsen träffas vanligtvis en gång i månaden men de främsta av kommunalråden bildar dessutom kommunstyrelsens arbetsutskott och möts vanligtvis en gång i veckan.
Övriga styrelser/nämnder och förvaltningar
Kommunfullmäktige fördelar pengar en gång per år till olika kommunala verksamheter – men själva förslaget till budget är utarbetat av - och kommer från - kommunstyrelsen. Kommunernas olika verksamheter styrs politiskt av de olika facknämnderna och i den årliga budgeten tilldelas dessa en bestämd summa pengar som ska räcka till årets verksamhet. Politikerna i dessa olika specialnämnder styr vad som bör göras men om det är betydelsefulla förändringar som kommer att göras måste det också beslutas i kommunstyrelsen och om det är genomgripande förändringar måste beslut även fattas i fullmäktige. Fullmäktige är ju kommunens högsta beslutande organ.
Några av en kommuns nämnder kan t.ex. heta Barn- och ungdomsnämnden och har hand om kommunens grundskolor och förskolor, arbets- och familjestödsnämnden hanterar svåra frågor om individers hjälpbehov. Byggnadsnämnden har hand om bygglovsärenden i kommunen, kulturnämnden sköter bibliotek och konsthall o.s.v.
I en ”vanlig” svensk kommun kan det finna något över 10 olika nämnder vid sidan av kommunstyrelsen. Alla nämnders politiker utses av kommunfullmäktige och maktförhållandena bestäms av hur det gick i det senaste valet.
Det är dessa facknämnder som är arbetsgivare för den personal som arbetar i kommunen, lärare, dagispersonal, ingenjörer o.s.v.
Den kommunala arbetsorganisationen
Besluten i fullmäktige förbereds genom beslut av politikerna i kommunstyrelse och nämnderna. Besluten i kommunstyrelse och nämnder förbereds genom att dessa har ett arbetsutskott som träffas oftare men det är viktigt att påpeka att detaljerna i varje fråga har bearbetats av anställd personal i de olika förvaltningarna eftersom det är där som sakkunskapen finns och det är från de anställda som det arbetas fram det som kallas förslag till beslut.
Eftersom det är kommunstyrelsen som styr tas en hel del kommunala beslut i kommunstyrelsen och även i de olika nämnderna. Det är bara de viktigaste frågorna som behöver ett beslut i fullmäktige.
När de politiska besluten är klara lämnas arbetsuppgiften till kommunens anställda i nämndernas förvaltningar som sköter det dagliga arbetet.
Den kommunala organisationen är alltså mycket lik den vanliga modellen för svenska organisationer. Det gäller bara att komma ihåg att kommunens högsta beslutande organ - kommunfullmäktige - utser flera styrelser (nämnder) vid sidan av den vanliga kommunstyrelsen.
Förutom de organ som nämns i denna förenklade bild av organisationen finns kommunala revisorer och kommunalägda företag. Ofta finns det kommunalägda bostadsföretag och kommunala energibolag. På varje kommuns hemsida kan man studera den kommunala organisationen i detalj.
Landstinget och Regionen
De människor som bor i Sverige lever i en stat som kallas Sverige och som sedan är indelad i kommuner. Det finns ungefär 300 kommuner i Sverige och de har en ganska stor möjlighet att styra sig själv, ta upp den skatt de anser sig behöva och lösa sina problem på olika sätt – även om de i många fall har uppgifter som staten tvingar dem till. Men mellan staten och kommunerna finns en regional samhällsfunktion som förr alltid kallades landsting men som på några ställen i Sverige numera kallas region. Det finns c:a 20 landsting/regioner i Sverige.
Landstingen och regionerna styrs på ungefär samma sätt som kommunerna.
** Det finns ett fullmäktige där valda representanter för regionens befolkning samlas månadsvis. Valet till landstings/regionfullmäktige sker samma dag som valet till kommunfullmäktige och riksdag, d.v.s. vart fjärde år, den andra söndagen i september månad.
** Och som i alla andra organisationer utser fullmäktigeförsamlingen sedan en styrelse som ska leda regionens arbete. Styrelsen har en ordförande och
** dessutom anställs en högsta chef – regiondirektör/landstingsdirektör, som sedan leder hela den verksamhet som utförs av anställd personal - läkare, sköterskor, administratörer o.s.v.
De främsta uppgifterna för regionerna/landstingen är sjukvård eftersom sjukvård anses vara för dyrt att sköta för varje kommun. Man har också vissa uppgifter om samhällsplanering och kultur.
Hur samhället är organiserat 4:
Staten är ett sätt att tvinga samhället till gemenskapens bästa
Om samhällena i världen ska fungera bra måste man ha en bra organisation. Vissa uppgifter kan man visserligen lösa på ”bynivå”, men många uppgifter är mest lämpligt att en övergripande organisation sköter. Det är den organisationen som på svenska kallas "staten" eller statsapparaten.
Vissa saker bör ju vara lika i hela landet - oavsett var man bor ska man få lika behandling. Det ska t.ex. vara lika viktigt att ha rätt till skydd för liv och egendom. Därför är t.ex. det militära försvaret, polis och lagstiftningen något som staten tar hand om.
Vägar och järnvägar över hela landet är en statlig uppgift men kommunens gator och torg bör varje kommun få bestämma själv. På detta sätt har kommuner och staten delat upp alla våra gemensamma uppgifter. Men hela tiden diskuteras det i politiken om det är staten, kommunen eller rent av företag och organisationer som ska sköta olika uppgifter och ibland sker det sådana förändringar.
Statens främsta uppgift är att styra vårt samhälle, nationen Sverige. De har fått vårt uppdrag att se till att vi kan leva ett gott liv och att övervaka att alla de åtta viktiga frågorna löses på ett bra sätt. Staten ska inte lösa alla problem men väl övervaka att utvecklingen går bra.
Kort översikt av statsapparaten:
Den svenska staten är organiserad på samma sätt som alla de organisationer som tidigare tre kapitlen har beskrivit. Vi har alltså även här en styrelse som styr - den kallas regeringen. Vi har också ett högsta beslutande organ - riksdagen - och vi har i staten också en mängd anställd personal:
• Regeringen styr landet. Regeringen kommer med förslag (propositioner) om nya lagar till riksdagen, regeringen deltar i EU:s ministerråd och styr via sina departement (förklaras snart) alla de statligt anställda - det som kallas den statliga förvaltningen. Regeringen har, precis som alla tidigare organisationer även en styrelseordförande - fast i den svenska staten kallas denne för statsminister (ibland regeringschef).
Staten har, precis som de övriga organisationerna, ett högsta beslutande organ, det som vanligtvis kallas årsmöte, bolagsstämma eller dylikt. Riksdagen, som det kallas, skiljer sig dock från övriga årsmöten i och med att deras möte pågår nästan året runt.
• Riksdagen samlar 349 ledamöter från hela landet. Dessa är från 7 olika politiska partier (2019). Riksdagens uppgift liknar årsmötets. De fattar de viktigaste besluten, främst alla lagar. De bestämmer också om budgetens inkomster (skatter) och utgifter. Det är regeringen som lägger fram förslag till lagar och till statsbudget men det är riksdagen som fattar de avgörande besluten.
Riksdagen utser också styrelse, det som alltså kallas regering. Egentligen utser man bara själva statsministern. Den som utses till det får sedan själv utse de övriga deltagarna i regeringen. Dessa övriga regeringsledamöter kallas för statsråd.
Staten har också anställd personal, organiserad i en statlig förvaltning. De har till uppgift att genomföra alla statliga beslut och rapportera till regeringen om vad som händer i Sverige. Vårt samhälle har ett nästan oändligt behov av kunskap.
• Den statliga förvaltningen består av c:a 300 statliga myndigheter bl.a. polisen, försvarsmakten, länsstyrelserna i varje län, trafikverket, socialstyrelsen, migrationsverket men även SMHI, (väderlekstjänsten i Sverige). Det är tjänstemännen på statens alla myndigheter som utför det arbete som staten – med sina regler - har bestämt ska göras. Vill man ha andra regler i samhället hjälper det inte att skälla på de anställda (så vida de inte gör fel i tjänsten) utan man måste få politikerna att ändra sig.
• Kungen räknas traditionellt in i statsmakten men kungens makt är i stort sett lika med noll och skulle egentligen inte tas med i en lärobok i samhällskunskap. Det finns dock en kvardröjande tanke i Sverige att kungen har någon form av makt. Kungen brukar representera Sverige vid besök i andra länder främst när det gäller stora delegationer av människor från näringslivet som försöker sprida svenska exportvaror till andra länder.
Statens arbetssätt
Som vi har sett i alla de tidigare kapitlen så samarbetar människor i yrkesliv och privatliv. Det finns alltså tusentals företag som tillverkar det vi anser oss behöva och vi deltar både som konsumenter och som arbetskraft i detta världsomspännande nätverk. Vi sluter mängder av frivilliga avtal när vi köper varor, åker kollektivt o.dyl.
Men parallellt med detta frivilliga nätverk har alla samhällen i hela världen byggt upp en statsapparat. Man kan se det som att människor byggt upp ett nödvändigt ”tvångs”-system i sina länder för att skapa ordning i alla frivilliga nätverk. Hela världen består därför av olika stater som är framväxta av varje samhälles behov av ordning och planering.
Utgångspunkten är precis som vanligt att alla som är invånare samlas för de viktigaste besluten. Var och en förstår att det är omöjligt att alla miljoner svenskar skulle träffas någon gång per år för att fatta alla viktiga beslut. Därför är det viktigt att samhället skaffar en exakt kopia av det svenska samhället men i betydligt mindre format. Svenska folket utser därför 349 representanter som har till uppgift att vara liktydigt med hela det svenska folket. Därför bör det i riksdagen vara lika många kvinnor som män, lika många äldre som yngre, lika många rika som fattiga o.s.v. Framför allt bör svenska folkets olika åsikter i viktiga frågor få finnas i riksdagen. Det är därför som vi röstar på olika partier. Det är valresultatet i riksdagsvalet vart fjärde år som bestämmer vilka personer som får sitta i riksdagen och representera våra olika uppfattningar om hur landet ska utvecklas. Riksdagsvalet sker den andra söndagen i september vart fjärde år. Samma dag som det är kommunal- och landstingsval/regionsval.
Den första viktiga fråga som riksdagen avgör är vem som ska bli statsminister och denne får därefter utse sin regering. När regeringsbildningen är klar har nationen en styrande arbetsgrupp och riksdagen kan återgå till att fullgöra sina andra viktiga arbetsuppgifter.
Regeringen
Regeringens uppgift i Sverige är styra, d.v.s. att vara den lilla arbetsgrupp som fått förtroendet att lägga fram realistiska förslag i olika frågor och att få dessa förslag godkända av den folkvalda församlingen (riksdagen) och helst i överensstämmelse med vad den allmänna opinionen tycker.
Den svenska regeringens makt utgår från att den är utsedd av den folkvalda riksdagen och att riksdagen därför i allmänhet är beredda att rösta igenom förslagen som regeringen kommer med. Om det skulle visa sig att riksdagen aldrig röstar på regeringens förslag måste regeringen avgå annars vore det ju ett fruktansvärt slöseri med tid och kraft. Riksdagen skulle då tvingas utse en ny statsminister.
Regeringen har delat upp sitt arbete så att varje minister ansvarar för vissa frågor. I Sverige finns t.ex. en finansminister, en utrikesminister, en minister för näringslivet, en kulturminister, en socialminister o.s.v. Varje minister har ett eget departement med anställd personal och expertis.
För att få god ordning och visst välstånd i landet lägger regeringen hela tiden fram förslag om hur man ska underlätta för Sverige att utvecklas. Man kan t.ex. skriva avtal med andra länder om förenklingar i världshandeln. Man kan också komma med förslag till riksdagen om pengar för utbyggnad av järnvägar, vägar och tusentals andra ändamål. Regeringens arbete omfattar frågor i bl.a. utrikespolitik, landets ekonomiska utveckling, kulturfrågor, miljövård, regler för skola och sociala frågor m.m. Varje gång det behövs en ny lag skickar regeringen ett lagförslag till riksdagen eftersom riksdagen har i uppgift att stifta lagar.
Under de senaste hundra åren har statsministern oftast kommit från det socialdemokratiska partiet eftersom det under nästan hela perioden varit det största partiet i riksdagen. Mellan 40 % och 50 % av de röstande i Sverige har röstat på socialdemokraterna från 1930-talet fram till mitten av 1970-talet. Därefter har en viktig utveckling brutits och Sverige har förändrats på ett mycket tydligt sätt. Det har blivit klart mycket bättre eller sämre, beroende på vem man frågar.
Riksdagen har till uppgift att:
• stifta alla lagar (med undantag för de lagar som kommer från EU) och det är ju med lagar som Sverige fungerar
• utse statsminister
• granska och besluta om regeringens förslag till budget för staten
• kontrollera regeringen
Riksdagens viktiga arbete sker i utskott och nästan alla riksdagsmän tillhör något sådant utskott. I dessa små arbetsgrupper inne i riksdagen möts riksdagsdelegaterna för att diskutera regeringens förslag och lägga fram detta inför hela riksdagen för beslut. När riksdagen i sin helhet (i kammaren) har röstat om frågan blir förslaget gällande lag i Sverige.
Riksdagsmännen sover inte i sitt arbete, som många tror! När TV filmar från kammaren är det oftast ganska folktomt där. Riksdagen har redan arbetat färdigt med frågan i sina utskott. Debatten i riksdagen är idag mera till för att partiernas åsikter i frågan ska komma med i riksdagsprotokollet. Då behöver inte alla riksdagsdelegaterna sitta i plenisalen. Det är redan klart hur de tänker rösta. Endast vid själva omröstningarna går alla till sina platser. Vissa stora debatter sänds i radio och TV och det är ett vanligt tillfälle för de olika politikerna att sprida sitt budskap till allmänheten.
Allt som sägs i riksdagsdebatterna skrivs ner i protokoll och kan användas av historiker och samhällsdebattörer för att läsa de olika partiernas åsikter i varje fråga.
Myndigheterna
Staten har precis som alla andra organisationer anställd personal. Det är en jätteorganisation som består av drygt 200 olika myndigheter. Några är riktigt stora såsom polismyndigheten, försvarsmakten och skatteverket vilka alla har över 10.000 anställda, andra är ytterst små. Andra kända myndigheter är t.ex. skolverket, socialstyrelsen, tullverket, centrala studiestödsnämnden (CSN), invandrarverket, konsumentverket, folkhälsomyndigheten, kemikalieinspektionen, diskrimineringsombudsmannen med mera. Myndigheternas uppgifter är bland annat att:
• ”Översätta” riksdagens och regeringens beslut till verklighet genom praktiska bestämmelser.
• Följa utvecklingen på alla områden i Sverige och världen och hela tiden rapportera om utvecklingen, samt att komma med idéer om vad som måste göras
SMHI (Väderlekstjänsten) och Jordbruksverket har alltid varit viktiga eftersom väder och jordbruk är viktiga resurser i landet. Smittskyddsinstitutet tittar på om det närmar sig någon epidemi. SGU känner till allt som finns i jordskorpan t.ex. järn och andra mineraler. Dessa myndigheter fattar hela tiden beslut i olika ärenden men hela tiden efter de lagar och regler som riksdag och regering har beslutat.
I Sverige finns en skillnad mot många andra länder, som är viktig att känna till. En minister i Sverige får faktiskt inte lägga sig i vad myndigheterna beslutar, det finns ett förbud mot ministerstyre. Det politiska arbetet är färdigt när man skrivit lagarna och förordningarna. Därefter tar myndigheterna över ansvaret och rapporterar till regeringen om sitt arbete. Politikerna i regering och riksdag kan då i efterhand avgöra om lagarna fungerar bra eller dåligt - om de är tvungna att ändra på vissa lagar så att myndigheterna får bra regler att arbeta med.
Myndigheterna har oftast en egen styrelse placerad i Stockholm eller annan stad men verksamheten kan vara spridd till tjänstemän över hela landet. Rikspolisstyrelsen finns i Stockholm men polisen arbetar över hela Sverige i olika polisdistrikt. För varje polisdistrikt finns det en chef och mängder av anställda poliser.
Staten finns också utspridd i hela landet genom länsstyrelserna, som är statens organ i varje län. De övervakar att statliga målen genomförs i hela landet, de hjälper också invånarna i landet att tolka statliga regelverket i olika ärenden.
Så här fungerar beslutsfattandet i Sverige:
Hur går det till när staten beslutar, det ska vi gå igenom nu och presentationen blir förenklad.
1. Det börjar ofta med att regeringen upptäcker ett problem. Vanligast är det att någon av statens myndigheter rapporterar om något missförhållande men det kan också komma som en nyhet eller debattartikel i massmedia. T.ex. kan det vara så att man i Sverige tycker att ungdomar har det svårt i Sverige idag.
2. Regeringen låter då undersöka frågan genom att tillsätta en utredning. Vissa utredningar kan vara ganska enkla att genomföra och sker på ett departement. De kan också vara gigantiska och ta flera år att genomföra. I sådana fall samlar regeringen ihop en mängd experter och politiker för att fullgöra det. Regeringen bestämmer vad utredningen ska arbeta med, och när resultatet ska vara klart, genom ett s.k. utredningsdirektiv.
3. När utredningen är klar skrivs den ut som en rapport och överlämnas till regeringen. Slutresultatet kan ibland omfatta flera hundra sidor och innehålla mängder av olika lagförslag som den rekommenderar regeringen att lägga fram till riksdagen.
4. Regeringen sänder därefter utredningens resultat till en mängd olika organisationer som kan ha åsikter och kunskaper om frågan och dessa får några veckor på sig att skicka in ett remissvar till regeringen.
5. Regeringen beslutar därefter vad man ska göra med kunskaperna. Man kan skriva ihop några lagförslag (propositioner) till riksdagen om utredningen eller remissinstanserna har föreslagit det. Man kan också ändra i budgeten för kommande år så att mer (eller mindre) pengar anslås till verksamheten. Man kan också ändra direkt i sitt eget regeringsarbete och ge berörda myndigheter i uppgift att ändra i sin verksamhet.
De förslag som regeringen lägger fram utgår från utredningens resultat och från de remissvar som har kommit in - men självfallet också från var regeringen har för åsikt i frågan.
6. Riksdagen behandlar de förslag som kommer från regeringen (förslag till ändring av statsbudgeten eller förslag till ändring av lagar) i sina utskott och utskottet lägger sedan fram förslaget till Riksdagen för beslut.
Staten följer den ekonomiska utvecklingen
Välståndet för vår samhälle beror bl.a. på hur näringslivet producerar och säljer i konkurrens med hela världens alla företag. Om det går bra har vi högkonjunktur med låg arbetslöshet och små sociala problem – men motsatsen lågkonjunktur inträffar dessvärre också med nästan förutsägbar regelbundenhet. Då får samhället genomlida en period med högre arbetslöshet och växande sociala problem.
Statens har några myndigheter som följer den ekonomiska utvecklingen och främst är det Konjunkturinstitutet som följer hur företag och marknader märker av konjunkturförändringar.
Finansdepartementet och statsministern avgör sedan vad som ska göras vid olika tillfällen. Om arbetslösheten ser ut att öka kan man försöka göra förändringar så att köplusten i landet ökar – och därmed skapa ökad produktion. Man kan sätta igång statliga byggnadsprojekt som skapar arbetstillfällen och framtidstro, man kan sänka skatten så att människor får mer att köpa för, man kan öka bidrag.
Välståndet i Sverige anses alltså bero på hur mycket köplust som finns i samhället eftersom det skapar arbetstillfällen, mer pengar och mer köplust. Alla tankar om att sänka arbetstiden för att skapa välstånd avvisas som omöjliga.
Slutord om staten
Det är svårt att summera statens alla uppgifter i vårt samhälle. Efter den här korta redogörelsen är det viktigt att gå vidare och ta reda på alla detaljer om statens arbete.
I riksdagsvalet röstar vi fram den lagstiftande makten i Sverige - riksdagen. Riksdagen utser en regeringschef som bildar en regering. Tillsammans genomför regering och riksdag ändringar i lagar och regler i Sverige.
Tjänstemännen på de olika myndigheterna ser till att lagarna förverkligas. Det är då - när lagarna förverkligas i vårt vardagsliv - som vi märker vilken politik som förs i landet, vilket parti som vann maktkampen i valet.
Normalt är det alltså statens tjänstemän du möter när du vill få ett beslut från statsmakten – inte de beslutande politikerna.
Ett beslut från staten, via en myndighet, är naturligtvis oftast korrekt utifrån lagstiftningen i landet men även en myndighet kan göra fel. Då måste man strida för sin övertygelse om att myndigheten har fattat ett felaktigt beslut. Eftersom vi lever i en rättsstat meddelar alltid myndigheten hur man ska göra om man vill överklaga ett statligt beslut.
Nästan alla myndighetsbeslut kan överklagas inom en viss tidsperiod och oftast vänder man sig då till en domstol - förvaltningsrätten eller kammarrätten – som är de två vanligaste domstolar som tar upp tvister mellan en person och stat eller kommun. Det finns också den Högsta förvaltningsdomstolen, som endast tar upp fall som är av speciell betydelse.
Hur samhället är organiserat 5:
Hur kontrolleras makthavarna
När samhället fördelar sina arbetsuppgifter bland alla invånare hoppas man ju alltid att var och en ska göra sitt bästa. I det lilla samhället var det nog lätt att kontrollera detta och där kunde man kanske också snabbt förstå hur eventuella problem ska rättas till. I ett stort samhälle kan det vara betydligt svårare. Men det finns ändå möjligheter till kontroll även i mycket stora grupper/samhällen. Ett sätt att göra noggranna kontroller kallas revision. Revisorsjobbet anses kanske inte som den mest spännande här i världen men om man tänker efter en smula förstår man hur viktiga dessa personer är för ett bra samhälle.
När man ska kontrollera en viss verksamhet kan man skilja på internkontroll, intern revision och extern revision. Vi går igenom dem en i taget:
Intern kontroll (eller kvalitetssäkring)
När man i TV ser en olycklig informationschef berätta om att en olycka som ”inte fick hända” verkligen har hänt kan man nog gissa sig till att den ”interna kontrollen” i organisationen brustit. För om man hela tiden kontrollerar sin verksamhet borde olycksrisker upptäckas i tid. Även risker med den ”mänskliga faktorn” borde kunna minimeras.
Internkontroll (kvalitetssäkring), används inom varje företag, myndighet och förening för att försöka upptäcka saker som skulle kunna bli fel i den egna organisationen. Därmed skapas möjlighet att rätta till dem innan någonting händer. Den absolut enklaste kontrollen är när företag upprättar en lista över vad som ser felaktigt ut, t.ex. en lista över obetalda fakturor eller i en kommun en lista över böcker som inte är tillbakalämnade till biblioteket.
Viktigare och större fel kan också förhindras om man gör på rätt sätt. Det blir väldigt dyrt med en total kontroll och därför upprättar man i företag och organisationer en sannolikhetsbedömning över vad man tror kan bli fel och ett specialsystem för att granska viktiga punkter i produktionen – ett internkontrollsystem.
Det går till så att man sätter in ”kontrollstationer” i organisationen som ska ”slå larm” när någonting ser ut att bli fel. Det kan vara lampor som blinkar när t.ex. temperaturen blir för hög i en processindustri eller att man en gång per dag analyser avloppsvattnets kemiska innehåll vid ett företag.
En blankett eller inmatningsfält i en dator är en del av ett system för internkontroll. Dessa har som syfte att arbetet alltid handläggs på samma sätt. På samma sätt kan datorhandläggningen göras så att vissa inmatningar inte godkänns eftersom värdet är orimligt. Därmed har man minskat risken för vissa fel. Kring varje rutin finns bestämmelser för vad som får göras och av vem. Där framgår också att chefer kan tillåta avvikelser från rutinen om det är nödvändigt.
Målet för alla organisationer är att det inte ska bli några fel alls men om det ändå händer ska riskerna upptäckas i god tid så att ingen drabbas. Ett grovt fel är dyrt för ett företag att rätta till. Produkter kanske måste återkallas från varje köpare. Ännu värre blir det när TV och tidningar upptäckt vad som hänt. Därför borde varje företag och organisation ha en fungerande internkontroll och kvalitetsredovisning.
Intern revision
Organisationer måste alltså skydda sig mot fel som kan uppstå men samhällets invånare kräver också att organisationer och företag skyddar sig mot maktmissbruk och dålig skötsel. Därför utser varje förening och företag egna revisorer som årligen ska granska sin styrelses arbete – så att årsmötet (medlemmarna/ägarna) får reda på hur styrelsen arbetat. Interna revisorer i föreningar och företag är någon av de egna medlemmarna och väljs på årsmötet (eller bolagsstämma).
Revisorerna avger alltid en rapport till ägarna/medlemmarna i samband med företagens årsmöte och där brukar man oftast rapportera att bokslutets alla siffror ger en rättvisande bild av företagets verksamhet under året. Men revisorerna kan också komma med så allvarlig kritik att medlemmarna/ägarna väljer en ny styrelse och ordförande.
Revisorerna har också en viktig uppgift att undersöka hur kvalitetssäkringen fungerar inom företaget och de granskar rutinerna för den interna kontrollen. Den interna revisionen ska också leta efter direkta felaktigheter såsom maktmissbruk och oegentligheter.
Extern revision
I större organisationer krävs dessutom att det kommer revisorer utifrån, in till organisationen, för att kontrollera att verksamheten sköts på allra bästa sätt. Ofta är det ett krav från samhällets sida att få en insyn i att företag och organisationer fungerar på ett bra sätt. Alla stora företag måste låta sitt företag granskas av fristående revisorer med professionell utbildning och erfarenhet.
Kommunerna har byggt upp en egen extern revision, som stickprovsmässigt granskar kommunernas verksamhet.
Riksrevisionen är statens myndighet för att granska sig själv. Riksrevisionens ändamål anges på detta sätt:
”Riksrevisionen ska förbättra statens resursanvändning och göra förvaltningen mer effektiv genom att granska hela den statliga verksamheten. Myndigheten ingår i riksdagens kontrollmakt och spelar en viktig roll i vårt demokratiska system. Riksrevisionen granskar såväl myndigheternas redovisning som effek-tiviteten i statens åtaganden.”
När Riksrevisionen avger rapporter händer det ibland att det är av så stort allmänt intresse att massmedia berättar om dem för allmänheten. Detta beror på att den statliga revisionen ofta är ganska tuff och dessutom är statens verksamhet offentlig för alla medborgare.
En revisor ska egentligen ha mod att komma med obehagliga sanningar om denne upptäcker slentrian, ineffektivitet eller felaktigheter men det fungerar inte alltid. Revisorer, som arbetar med granskning av företag i hård konkurrens med andra företag, kommer många gånger hellre med rådgivande kritik eftersom alltför tuff kritik kan skada företaget mer än de fel som upptäckts – åtminstone på kort sikt.
Riksrevisionen granskar alltså de statliga myndigheterna men dessa, i sin tur, har också uppdrag att granska statlig och kommunal verksamhet. Exempelvis är Skolinspektionen en statlig myndighet som granskar hur Sveriges skolor arbetar, IVO heter den myndighet som granskar vård och omsorg i Sverige (namnet är en förkortning av Inspektionen för vård och omsorg), Statskontoret granskar statliga myndigheters effektivitet. Läs om deras granskningsarbete på deras respektive hemsida.
Korruption
I detta avsnitt har vi utgått från ett samhälle där det mesta fungerar bra för medborgarnas bästa - och om det skulle förekomma fusk och oegentligheter någonstans så finns alltid en fungerande revision som drar fram felaktigheter till beskådande. Det är en idealbild, som förvisso finns i verkligheten men i nästan alla samhällen förekommer ett otrevligt moment där människor med egoistiska sinnen tränger sig före genom att i hemlighet ge bort pengar till makthavare i nyckelställning - det som kallas korruption. En del samhällen är korrupta i alla sina delar, andra samhällen dras med korruption som en otrevlig belastning. Sverige har haft några kända exempel på korruption som avslöjats men den egentliga omfattningen kan man bara gissa sig till.
Systembolaget i Sverige är - i princip - den enda godkända försäljaren av alkoholdrycker. Den vin- eller spritförtillverkare som lyckas få sina drycker sålda där blir framgångsrika. Någon gång i början på 2000-talet valde Systembolaget att sälja viner som var klart sämre i kvalitet än några andra viner som hade hög klass. Till slut avslöjades det att vissa beslutsfattare inom Systembolaget hade blivt mutade att besluta om inköp av dessa sämre viner. 78 personer avskedades från företaget.
Detta var ett s.k. mutbrott, mutor i stor omfattning i ett samhälle kallas korruption och däri ingår också vänskapskorruption och svågerpolitik, d.v.s. att makthavare i nyckelpositioner låter vänner eller släktingar få förmåner och fina anställningar, som de inte ska ha.
Massmedia
Utanför alla ordinarie kontrollsystem finns massmedia. De har en betydelsefull roll som granskare av stat, kommun, företag och orga-nisationer.
Om det skulle vara så att revisionen fungerar dålig genom att makthavarna lärt sig hur man döljer fel och fusk har det stor betydelse för medborgarna att det finns en fri press - d.v.s. massmedia som inte får sina inkomster från makthavarna själva. Genom åren har en mycket lång rad av skandaler rullats upp av fristående press - läkemedelsskandaler, rättsskandaler, bankskandaler, barnarbete och makthavare som utnyttjat sin ställning för personlig vinning.
Det kan alltså mycket väl vara så att en hel del fusk aldrig uppstår p.g.a. att det finns risk för att massmedia skulle upptäcka det. Den grävande journalistiken är dock dyr och tidningar, radio och TV får ofta kritik för att de missköter denna viktiga del av sitt uppdrag.
I en totalitär diktatur kan makthavarna göra som de vill eftersom de har makten genom militärernas och polisens vapen. I diktaturer förhindras insyn, kontroll och revision. Där finns inte heller någon fri press. Den fria pressen är det första som tystas i ett samhälle som är på väg till diktatur.
Kunder
I en verksamhet som lever under tämligen god konkurrens sker en viktig automatisk ”revision” genom att kunderna (eller brukarna) har möjlighet att ”rösta med fötterna” d.v.s. att de kan vända sig till ett annat företag som har liknande produkter och tjänster.
Hur samhället är organiserat 6:
Familjens roll i samhället
Historien om familjen handlar om hur samhällets allra minsta grupp håller ihop för sin överlevnad och trygghet, i vår tid också ofta för kärleks skull. Därför är den gruppen så stark att familjemedlemmarna skulle hjälpa varandra solidariskt även om det inte fanns några lagar eller bestämmelser över huvud taget. Dagens familj – i Sverige - och gårdagens har helt olika uppgifter i samhället. I gårdagens samhällen hade familjen en mycket viktig roll: man var samhällets basorganisation, man arbetade tillsammans och var barnens lärare i livet skola. Familjen var också grunden i socialförsäkringssystemet på så sätt att man tog hand om varandra över alla generationsgränser vid ålderdom och sjukdom.
När familjen inte räcker till finns släkten som en extra trygghet och riktigt stark blir denna sociala basorganisation när släktsammanhållningen växer ihop till klaner. Om dessa blir riktigt stora får man ett samhälle som inte är organiserat efter geografiskt tillhörighet (såsom i de flesta av dagens samhällen i världen) utan samhällen som är organiserade efter olika klaner där städer och regioner kan domineras av olika klantillhörigheter. Frågor om vilka regler som ska gälla och om brott mot dessa regler kan komma att övertas av släkttraditioner, vilket ju är förbjudet i nästan hela världen idag. Normalt är det statsmakten som har monopol på våldsutövning – man brukar kalla detta för våldsmonopol när det är enbart polisen som - med stöd av lagen - får använda våld. Förr, och i en del länder i världen nonchaleras visst begränsat våld inom familjen och drabbar oftast kvinnan eller barnen. I Sverige är allt våld förbjudet utom just statens våld mot individer som ser ut att begå brott.
I Sverige har, sedan 1800-talets mitt, stat och kommun gradvis övertagit familjens förpliktelse om det övergripande ansvaret för sina invånare. Familjen, som idé, har inte kvar någon större samhällelig uppgift. En familj kan därmed se ut hur som helst och i statistik har begreppet familj övertagits av ordet ”hushåll”. Kommunen har ett ansvar för att varje kommuninvånare har ett visst välstånd och om ett barn far illa i en familj kan kommunen som yttersta åtgärd ta ifrån familjen rätten att uppfostra det egna barnet. Här känner vi igen det som omnämndes i avdelning 1 (kapitel 1) om hur samhällen håller ihop och ser till att alla dess medlemmar utvecklas på bästa sätt – för samhället som helhet och inte bara för den enskilda familjen.Däremot har familjens fortfarande en mycket stor betydelse i de flesta andra länder i världen.
Främst är det inom arvsfrågor som familjebanden i Sverige fortfarande har betydelse. Vid ett dödsfall inom familjen delas den avlidnes förmögenhet upp inom familjen, vilket ju är i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Det har dock funnits en åsikt bland vissa samhällsdebattörer att stora privata förmögenheter skulle övergå till samhället (t.ex. staten) vid dödsfall. Man menar att det inte ska gå att ärva samhällelig makt som stora förmögenheter är.I vissa fall fungerar det redan så idag. Arv efter människor utan arvingar och utan testamente hamnar sedan 1928 i Allmänna arvsfonden och då används dessa pengar till ändamål som gynnar alla barn i samhället. (se http://www.arvsfonden.se)
Jämlikhet i familj och samhälle
Det är också så i Sverige numera att mannen, kvinnan och faktiskt även barnen i en familj är ägare av sina egna pengar och förmögenheter. Om ett barn har fått en egen förmögenhet, t.ex. genom arv, gåva eller försäkringspengar har föräldrarna ingen rätt att disponera dessa. Föräldrarna har rätt att sköta pengar åt barnen men inte för egen del. Vid större uttag från barnets förmögenhet måste föräldrarna få ett godkännande från kommunens överförmyndare.
Det är alltså inte längre så, som det tidigare var i Sverige, att mannen var förmyndare för den gifta kvinnan och barnen. Den lagstiftning som finns kring familjens existens finns t.ex. i föräldrabalken, ärvdabalken och äktenskapsbalken, inskriven i lagboken och i svensk författningssamling.
Men utökad lagstiftning på familjelivets område sägs splittra familjen, traditioner och samhällets grund. Här är det ungefär som inom frågan om den gemensamma sektorns arbetsuppgifter: några vill klara sig själva, de upplever ingen ojämlikhet mellan könen och vill inte ha samhällets inblandning, andra menar att de lever under en sorts förtryck och behöver samhällets lagstiftning för att få behålla sin individualitet.
En lagstiftning som ger lika rätt till både man och kvinna kan, om förhållandena mellan könen är ojämna, leda till att patriarkatet ändå ökar. Det är detta som är innebörden i begreppet ”kvinnofälla”. Den som tjänar minst får vara hemma med barnen och det är kvinnan som oftast tjänar minst. Därför försöker nu kvinnor (och även många män) förändra för att få samhället mera jämlikt. De senaste 50 åren har även barnens rättigheter inom familj och samhälle uppmärk-sammats.
Faderns och männens roll har minskat under samma tid. Det har kommit fler lagar som tar upp kvinnors rättigheter i samhället. De lagar som infördes före 1900-talet var, däremot, ofta lagar som fastställde de gamla traditionerna av männens överhöghet inom familjen. Ju fler lagar som nu införs desto mer minskar mannens makt. Här nedan finns en förteckning över viktigare sådana förändringar. Om man följer lagstiftningens utveckling bakåt i tiden förstår man att samhället såg ganska annorlunda ut för 100 år sedan.
Familjens betydelse förändrades tydligast när samhället byggde upp ett gemensamt socialt skyddsnät med sjukförsäkring och pension. De gamla får pengar för att klara sig själva och många kvinnor upplever en frihet i att slippa vårda de äldre.
Så, i Sverige år 2000 minskar kärnfamiljens betydelse. Det är inte längre något tydligt sam-hälleligt behov att man ska hålla ihop i familjen - mer än den viktiga uppgiften att ansvara för barnens uppväxt. Barn är omyndiga upp till 18 års ålder och får inte teckna avtal, inte heller har barn rösträtt före myndighetsåldern. De vuxna föräldrarna ansvarar för sina minderåriga barn. Föräldrarnas medgivande krävs i många fall när barn under 18, 16 eller 15 år ska delta i samhällslivet.
Sverige har varit ett patriarkaliskt samhälle i 1000-tals år och kvinnor (och barn) kämpar nu för ett jämlikt samhälle. Här är en förteckning över viktiga årtal som har ökat jämlikheten mellan könen. Den är hämtad från www.roks.se men är aningen redigerad.
1845 Lika arvsrätt för kvinnor och män.
1858 Ogift kvinna över 25 kan få bli myndig efter domstolsbeslut. Gifter hon sig blir hon åter omyndig.
1859 Kvinnor får rätt att inneha vissa lärartjänster.
1864 Mannen förlorar lagstadgad rätt att aga sin hustru.
1870 Kvinnor får rätt att ta studenten som privatister.
1873 Kvinnor får rätt att ta akademisk examen med några få undantag (jur.lic och teologi).
1874 Gift kvinna får rätt att bestämma över sin egen inkomst.
1884 Ogift kvinna blir myndig vid 21 års ålder.
1901 Kvinnor får rätt till fyra veckors ledighet, utan lön, vid barnafödande.
1919 Alla kvinnor får kommunal rösträtt och blir valbara till kommun och landsting.
1921 Kvinnor får allmän rösträtt. Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder. Kvinnan och mannen blir likställda den nya gifter-målsbalken.
1922 De första fem kvinnorna väljs in i riksdagen.
1927 Statliga läroverk öppnas för flickor.
1931 Moderskapsförsäkringen införs.
1935 Lika folkpension införs.
1938 Preventivmedel tillåts. Moderskapspenning för alla införs.
1939 Förvärvsarbetande kvinnor får inte avskedas pga havandeskap, förlossning eller giftermål.
1947 Första kvinnan in i regeringen, Karin Kock. Barnbidrag införs.
1950 Båda föräldrarna blir förmyndare för barnet.
1951 Kvinnan får behålla sitt svenska medborgarskap även om hon gifter sig med en utländsk man.
1958 Kvinnor får rätt att bli präster.
1960 SAF och LO beslutar sig för att inom en femårsperiod slopa de särskilda kvinnolönerna.
1962 Straffrättsligt skydd mot våldtäkt inom äktenskapet.
1971 Sambeskattningen av makarnas inkomst av tjänst avskaffandes
1974 Föräldraförsäkring införs som ger föräldrar rätt at dela på ledigheten vid barns födelse.
1975 FN:s kvinnoår. I Sverige införs fri abort tom 12 havandeskapsveckan.
1976 Förordning om jämställdhet i den statliga sektorn. Steriliseringslag införs, person som fyllt 25 år bestämmer själv.
1978 Sveriges första kvinnojourer bildades: Alla Kvinnors Hus, AKH, i Stockholm och Kvinnohuset i Göteborg.
1979 Rätt till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.
1980 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet införs. Jämställdhetsavtal för kommuner och landsting införs. Grundskolan får en ny läroplan ska verka för jämställdhet mellan könen.
1982 All kvinnomisshandel faller under allmänt åtal. Förbud mot pornografiska föreställningar på offentlig plats. ATP poäng för vård av barn under tre år. Statliga bidrag till kvinnoorganisationer
1983 Nytt jämställdhetsavtal mellan SAF och LO–PTK. Alla yrken öppna för kvinnor, även inom försvaret.
1985 Karin Söder, centerpartiet, blir Sveriges första kvinnliga partiledare.
1987 Ny särskild lag om sambos gemensamma hem, sambolagen.
1988 Riksdagsbeslut om femårig nationell handlingsplan för jämställdhet. Lagen om målsägandebiträde. Lagen om besöksförbud.
1992 Ny jämställdhetslag.
1991 Ingegerd Troedsson blir riksdagens första kvinnliga talman.
1995 Sverige med i EU. FN:s fjärde kvinnokonferens. Lag om registrering av partnerskap.
1997 Första kvinnliga biskopen.
1998 Nya lagar om mäns våld mot kvinnor – Kvinnofridslagstiftningen.
1999 Förbud mot köp av sexuella tjänster.
2000 FN:s specialsession. Kvinnor 2000: jämställdhet, utveckling och fred inför 2000-talet.
Hur samhället är organiserat 7:
Hur EU är organiserat
I världshistorien har det ofta hänt att mindre samhällen eller byar har slagits ihop – ibland med tvång – till större enheter och många gånger har det då uppstått problem, oroligheter eller krig. Ofta har det berott på att sammanslagningen skett under ojämlika förhållanden och vissa kunnat se sig som förlorare.
När Europa låg i ruiner efter andra världskrigets slut fanns det drömmar hos många om en fredligare värld. Det fanns en socialistisk dröm om en värld byggd på jämlikhet mellan alla människor i Europa och ett rättvist samhälle. Där fanns också en dröm hos inflytelserika och ledande européer att Europas länder skulle kunna utvecklas tillsammans i fred och välstånd. Det hade ju varit krig på kontinenten i mer än 1000 år!
Allt sedan 1950-talet har det pågått ett arbete inom Västeuropa för att förena länderna på ett fredligt sätt. Arbetets första framgång innebar ett samarbete mellan sex tidigare krigförande länder som 1952 startade ett samarbete om sina råvaror i Kol- och Stålunionen. Detta har sedan utvecklats till ett unikt samarbete mellan 27 självständiga länder i Europa (år 2020).
EU - Europeiska unionen - är en ganska egendomlig samarbetsform, det är för det första ingen riktig nation som t.ex. USA och Tyskland - dessa är ju sammanslagningar av stater, som tidigare var självständiga. För det andra är EU inte heller något tillfälligt samarbete. Det är någonting mitt emellan - unionen har lagstiftningsrätt men inte beskattning. Nu är frågan hur den sammanslagningen ska kunna bevaras – eller utvecklas – och att fred mellan Eurpas stater ska bevaras. Kommer Europa att bli en enda nation med en gemensam statsmakt? Några makthavare i Europa vill det medan andra länders makthavare avskyr tanken. Kommer dagens nationer bli delstater i en förbundsstat, eller kommer samarbetet kunna fortgå som nu mellan nationer som binder sig fastare till varandra men ändå förblir fria egna stater? EU-kritiker oroas över att det kommer sluta med att Europa blir en supermakt med en egen krigsmakt.
Den bärande tanken med det europeiska samarbetet är att länderna inte ska hamna i krig mot varandra, att människor ska kunna röra sig fritt mellan länderna och att varor och kapital ska kunna flöda helt fritt - utan tullar mellan länderna och inte heller att Europas länder ska ha olika regler för t.ex. säkerhet, jordbruk, kemikalieanvändning m.m. Detta Europa startade med åsikten att handel är fredsbevarande eftersom alla parter anses tjäna på ett handelsutbyte. Handeln skapar därefter behov av gemensam lagstiftning o.s.v.
EU är alltså en europeisk överstatlig lagstiftande samarbetsform som utgår från ett gemensamt fördrag (en sorts grundlag). Den gemensamma lagstiftningen på område efter område har gjort att Europas länder tillsammans har blivit en sorts stormakt för att ländernas företag ska kunna konkurrera på världsmarknaden. Samarbetet har också gjort det möjligt för Europas länder att kunna samarbeta för att lösa de utmaningar som mänskligheten ställs inför idag. Det som en gång handlade om handelssamarbete för att undvika krig har utvidgats att också gälla frågor som demokrati, miljö, säkerhet och samhällsutveckling.
EU:s makt över de olika länderna som ingår i unionen beror på vilken fråga det handlar om. När EU bildades bestämde länderna att följande frågor ska överlämnas till EU så att det blir gemensamma bestämmelser i alla länder:
- fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer
- beslut om handel, jordbruk, fiskeri, miljö, arbetsrätt, arbetsmiljö, asylpolitik samt samarbete inom rättsfrågor och polissamarbete. När EU har fattat beslut om detta så gäller reglerna i alla länder.
- valutafrågor inom euron är tvingande för de länder inom EU som har den valutan i sin ekonomi.
Det finns politiska områden som EU inte fattar beslut om. Skatt är ett exempel, utrikespolitik, försvarsfrågor, pensionsfrågor, sysselsättningspolitik och många sociala frågor är andra exempel - men det förekommer ändå samarbete på alla dessa områden. Tanken är att länderna själva ska bestämma men att man genom diskussioner ska kunna närma sig varandra i en gemensam syn på hur frågor ska lösas. Ett exempel på det är samarbete för att förhindra skatteflykt och skattebedrägerier. EU kan också bestämma sig för att sända soldater till andra länder för bevarande av fred men att varje land sedan själv kan bestämma om man vill delta.
Så här styrs EU
I detta kapitel ska vi gå igenom hur maktapparaten inom EU är organiserad. EU är en snårig sammanfogning av olika länders viljor, nationella särarter och självbilder. Att arbeta med EU-frågor kräver stor kunskap om hur problem ska handläggas och avgöras på olika sätt. Huvudprincipen är att:
** EU-kommissionen lägger fram lagförslag,
** ministrar i ministerrådet beslutar om de förslag som EU-kommissionen har lagt fram
** Europaparlamentet är inte ett parlament i vanlig mening. De har t.ex. inte rätten att ta ut skatt och lagstiftningsrätten är delad och underordnad ministerrådet. Europaparlamentet är kanske mer en sorts folkförsamling för opinionsarbete kombinerat med ett inflytande i lagstiftningsarbetet.
** EU-domstolen granskar att alla stater, kommuner och företag följer EU:s direktiv (dvs "lagar") och avgör tvister om detta.
** Europeiska rådet är de viktiga toppmöten när alla länders regerings- eller statschefer möts. Här dras riktlinjer upp för samarbetet på lång och på kort sikt.
EU styrs av några få viktiga organ men själva genomförandet av varje bestämmelse ska ske genom de olika nationernas myndigheter.
EU är alltså en organisation som inte följer det tydliga mönster som vi har sett i alla andra kapitel här i Avdelning 2. Lite förenklat kan man säga att det är EU och den privata familjen som är de stora undantagen när vi ska lära oss om hur samhället fungerar. Här följer nu en kort beskrivning av varje organ i EU:
EU-kommissionen består av en politiker från varje medlemsland men dessa personen ska lära sig att se sig som en européer, inte som invånare i något land. Kommissionärerna skulle därför kunna komma i konflikt med regeringen i sitt eget land eller sina landsmän i europaparlamentet. Kommissionen styrs av kommissionens ordförande som utses av det europeiska parlamentet efter förslag från Europeiska rådet. År 2019 utsågs den tidigare tyska försvarsministern Ursula von der Leyen. Kommissionen har cirka 25.000 anställda (2006) på olika nivåer och har därför stor kunskap för att kunna lägga fram förslag till lagar inom olika områden samt också se till att besluten kan genomföras i de olika länderna.
De har en tuff uppgift att lägga fram förslag som ska passa de olika ländernas regeringar. Främst måste de kämpa för att kunna hantera de största ländernas ministrar men även småländer som förstår att de kan utnyttja situationer för att få stora fördelar.
Ministerrådet består av ministrar från de olika länderna och är EU:s högsta lagstiftande organ. När jordbruksfrågor ska bestämmas är det jordbruksministrarna som är Ministerrådet men när sociala frågor avgörs är det socialministrar. När en svensk minister godkänner ett lagförslag i ministerrådet stiftar han/hon en lag som gäller i Sverige och det gör han/hon i stället för hela riksdagen. Innan ministerrådet fattar beslut i en fråga har detta behandlats i något av ministerrådets 250 arbetsgrupper och många besluten har förhandlats fram med kompromisser som gör att besluten ofta är enhälliga. När man inte har kunnat nå enighet sker en omröstning där det krävs 55% majoritet som representerar minst 65% av Europas befolkning.
Varje gång ministerrådet ska fatta ett beslut delar de 25 länderna på 321 röster, Sverige har 10 av dessa medan de folkrika länderna som t.ex. Tyskland har 29 röster vardera medan de allra minsta länderna får nöja sig med 3 eller 4 röster. Eftersom många beslut inte behöver vara enhälliga kan det förekomma olika maktsamarbeten. Då är röstetalen viktiga. Ett sådant är när de små länderna går samman. Ett annat är när norra och södra Europa blir oense. När Östeuropa blev medlemmar finns det en viss samsyn hos dessa länder gentemot t.ex. västra Europa.
Den högsta politiska instansen är Europeiska rådet . Det är en sammanslutning av EU-kommissionens ordförande och medlemsländernas högsta politiker d.v.s.statsministrar och presidenter. De träffas minst fyra gånger per år och mötena är stora tillställningar med mängder av experter. Europeiska rådet har som uppgift att dra upp de stora riktlinjerna för Europas politik och som ska förverkligas på olika sätt av kommisionen och ministerrådet. De fattar också beslut om EU:s budget och tillsätter chefstjänsterna.
Europaparlamentet är en folkförsamling som väljs vart femte år, direkt av invånarna i medlemsländerna. Det är ändå inget äkta parlament med lagstiftningsmakt. Däremot har de inflytande över lagstiftningen i och med att de måste godkänna ministerrådets beslut. Om ministerrådet och parlamentet inte kan enas blir det ingen lag utan lagförslaget dör. Europaparlamentet deltar också i tillsättandet av kommission efter det att ministerrådet tillsatt ordförande. Den kan också avsätta hela kommissionen, vilket skulle ha hänt 1999 då det visat sig att enskilda kommissionärer hade utnyttjat sin ställning för att få stora ekonomiska fördelar. Kommissionen avgick självmant innan de hann bli avsatta av parlamentet.
Tidigare kunde man med fog säga att Europaparlamentet snarare var en del av den europeiska allmänna opinionen men dess makt har stärkts avsevärt under årens lopp. De har t.ex. också vetorätt gällande EU:s budget.
Sveriges riksdag deltar i lagstiftningsarbetet genom samråd med den svenska regeringen – inte med europaparlamentet.
Europaparlamentet har 626 ledamöter och omfattar de vanligaste politiska ideologierna. Det finns grupper från Europas kristdemokrater, socialdemokrater, liberaler, gröna, vänsterpartier, nationalister – och några övriga.
Det finns ytterligare ett antal institutioner inom organisationen men dessa tas inte upp i detalj här:
- Revisionsrätten arbetar med revisionsfrågor,
- Ecosoc, ekonomiska och sociala kommittén yttrar sig i alla frågor inom dessa två sakområden. Där finns representanter från fackföreningar, arbetsgivare, miljöorganisationer och består av 353 personer som är valda på fem år,
- Regionkommittén består också av 353 personer och dessa kommer från kommuner och regioner inom EU..
- Europeiska centralbanken,
- Europeiska bankmyndigheten övervakar de europeiska bankernas stabilitet
- Europeiska investeringsbanken
- Europol och Eurojust är samarbeten inom polis och juridik
- och en lång rad andra samarbetsorganisationer för insamling av statistik, läkemedelsfrågor, myndighetsövervakning, smittskydd, narkotikafrågor, rasism, flygsäkerhet och ytterligare några områden. För detaljerad information om EU:s alla organ bör man läsa vidare på olika hemsidor. EU är en jätteapparat.
Budgeten i EU:
Vid sidan EU:s viktiga lagstiftande och integrerande uppgifter inom Europa har EU också en egen ekonomisk organisation. EU:s budget, som är något större än svenska statens, handlar främst om omfördelning inom Europa. Två tredjedelar av utgifterna går till jordbruk och regionalpolitik. Jordbruksfrågan är också den mest komplicerade frågan i hela Europa. Europa har långt mycket fler bönder än vad som egentligen skulle behövas och stödet till de europeiska bönderna gör att jordbruk i andra delar av världen får svår konkurrens från de EU-stödda jordbruksprodukterna från Europa.
Förändringarna i EU
Europa ändras med stor hastighet. Ända fram till 1990 delades Europa och världen av en amerikanskinfluerad västvärld och ett östblock styrt av Sovjetunionen. Mellan dessa maktblock kom Europas länder i kläm. Nu enas Europas alla länder även om det nu inte alltid är enkelt – och därmed växer självförtroendet.
De grundläggande fördragen (EU:s grundlagar) ändras varje gång det tillkommer nya medlemsländer och i övrigt när det ansetts vara dags för översyn, vilket har skett med tio års mellanrum. Ändringar i de grundläggande fördragen inleds genom s.k. regeringskonferenser som kan ta upp till ett år att genomföra.
Fördragsändringarna börjar när man förstår att något måste förändras. Sedan skapas en bred sammanslutning av politiker från olika länder i ett s.k. konvent för att prata sig samman. Därefter följer regeringskonferensen med en blandning av politiskt arbete från regeringarna och experter. En regeringskonferens avslutas med ett toppmöte med statsministrarna - men i många länder kräver befolkningen också att få folkomrösta.
Viktiga årtal i EU:s framväxt:
1952: Fördraget om kol- och stålgemenskapen träder i kraft. Kol- och stålunionen bildas.
1958: Fördragen om Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget). EG bildas
1962: EG enas om en gemensam jordbrukspolitik
1968: EG:s tullunion är genomförd, nu finns inte längre några tullar mellan dessa länder
1985: Förslaget om en inre marknad antas
1993: EU bildas genom att Maastrichtfördraget antas, EU får en fungerande inre marknad
1995: Sverige, Finland, Österrike blir medlemmar men Norge avstår efter en folkomröstning.
1999: Euron börjar fungera i de länder som är med i valutaunionen.
2002: Den nya valutans sedlar blir EU:s betalningsmedel.
2005: En ny europeisk grundlag har presenterats och ska godkännas av medlemsländerna.
(Studiematerial från Riksdagen ”Det här är EU”)
Följande länder är medlemmar i EU - 2020:
Belgien
Bulgarien
Cypern
Danmark
Estland
Finland
Frankrike
Grekland
Irland
Italien
Kroatien
Lettland
Litauen
Luxemburg
Malta
Nederländerna
Polen
Portugal
Rumänien
Slovakien
Slovenien
Spanien
Sverige
Tjeckien
Tyskland
Ungern
Österrike
Hur samhället är organiserat 8:
System i andra länder och i historien
I denna bok finns en metod för att studera hur ett samhälle har löst sina grundläggande samhälleliga uppgifter. I detta kapitel ska vi ta upp ett mycket allmänt svep över problemen och beröra mycket översiktligt hur det ser ut på vissa ställen i världen.
Med den här bokens systematik kan man välja vilket land som helst för att få underlag till förståelse för hur ett visst konkret samhälle är uppbyggt. Fakta hittar man förstå i uppslagsböcker, internet och faktaböcker på bibliotek och i bokhandeln. Men en bra början är att använda sig av Utrikespolitiska institutets databas Landguiden. Alla siffror om Tyskland här nedan kommer därifrån.
Avsnitt 1, Punkt 1: Gruppsammanhållningen i en nation kan vara stor såsom i många europeiska länder jämte Kina och Japan m.fl. men låg i länder där stambefolkning fogats ihop med våld av kolonialismen (t.ex. de flesta afrikanska länder). I många länder är också klasskillnaderna så stora att samhället inte känner sig som en verklig enhet (t.ex. i många latinamerikanska länder).
Det land som mellan 1929 och 1991 kallades Jugoslavien bröt totalt samman 1991 och den sammanhållning som funnits försvann i ett antal krig. Här kan man se ett exempel hur ett samhälle upplöses i ett antal mindre på grund av att sammanhållningen mellan folkslagen saknades. Somalia är ett land som brutit samman i en mängd klaner och där rättsväsendet – som är det lagliga uttrycket för att ett land existerar - är olika från plats till plats.
Avsnitt 1–2: Resurserna hos en befolkning kan vara stora naturrikedomar som helt dominerar landets arbetstillfällen (oljan i vissa arabiska länder, fiske på Island o.s.v.) men som också är riskabelt om marknadsvärdet på dessa råvaror sjunker. Befolkningen kan vara välutbildad och ha ett bra samarbete med tydlig infrastruktur (Västeuropa, USA m.fl.). Om naturresurserna är stora men befolkningen splittrad kan intressen från andra länder exploatera naturen på olika sätt (afrikanska länder och oljenationer) eller exploatera människor med hårt arbete för låg lön (som t.ex. i ekonomiska frizoner). Jordbruket i Janpan är litet men man har ändå skapat stort välstånd eftersom nationen har skapat ett organiserat sätt att utnyttja världens handel.
Över hela världen finns dock två mycket stora resursproblem: det ena är att arbetslösheten och undersysselsättningen är över 10 % nästan överallt, även under högkonjunkturer. Mängder av människor lever i världen utan att behövas som resurs i nationen.
Det andra resursproblemet är att det verkar som världens befolkning sågar av den gren de själva sitter på genom miljöförstöringen. Därmed kommer på sikt världens resurser att minska samtidigt som världens befolkning fortsätter att öka.
Avsnitt 1–3: Arbetets organisation är numera baserad på marknadsekonomi i nästan hela världen och de olika ländernas ekonomier är integrerade med varandra i en gigantisk världshandel.
Under tiden mellan 1945 och 1990 fanns en lång rad länder i östra Europa som gjorde försök med en centralstyrd ekonomi men resultatet var mycket svagt. Kina gjorde vid två olika tillfällen försök att styra det organiserade arbetet på ett planerat sätt men har nu infört marknadsekonomi i nära nog alla sektorer av ekonomin.
Avsnitt 1-4: Ekonomisk hjälp vid tillfällig frånvaro av arbetslivet sker på några olika sätt. Det handlar om att familjen ställer upp (nästan hela världen), eller att hela samhället tillsammans stödjer varandra (Norden) eller att man betalat in försäkringspengar av olika slag (USA, England).
Avsnitt 1-5 och 1-6 Gemensamt arbete och dess finansiering. Skattesystemet skiljer sig mycket mellan olika länder. Skillnaderna är så stora att det nästan är omöjligt att jämföra standarden mellan dem. I vissa länder finns ett starkt samhälle där många saker är gemensamt - sjukvård till alla, bibliotek, kollektivtrafik – (”välfärdsländer”). I andra länder får var och en själv köpa sin vård och utbildning med egna pengar, vilket ju skulle fungera bra om inkomsterna räckte till att betala försäkringspremierna. Stora delar av mänskligheten har dock inte råd med det och blir utan sjukvård.
I vissa länder är skatten hög eftersom samhället drar bort skatt och sociala avgifter vid löneutbetalningen. I andra länder får man behålla pengarna till dess att försäkringarna eller avgifterna (till sjukvård, kollektivtrafik m.m.) ska betalas.
Avsnitt 1-7: Lagarna talar om hur samhällets alla delar ska styras och det skapar en trygghet i att man vet reglerna i gruppen. Lagarna stiftas alltid av parlamentet i en demokrati, efter det att det skett en diskussion. I diktaturer sker lagstiftning på helt annat sätt och det kan vara svårt i dessa länder att förstå vad som kan vara rätt eller brottsligt. I en demokrati kan lagar sällan införas om den all-männa opinionen är motståndare till förslaget.
1-8: Informationen i ett samhälle kommer oftast från statliga myndigheter och sprids sedan via massmedia. Internet har också blivit viktigare eftersom man kan få information som inte är myndighetscensurerad. Med all information finns också risker för statlig propaganda, slagsida åt näringslivets intressen eller det stora krav på källkritisk läsande som behövs för att få korrekt information via Internet.
En befolkning kan också hållas i okunnighet på andra sätt t.ex analfabetism och censur.
Avsnitt 2: Hur landet styrs
På samma sätt som här ovan kan man gå igenom avsnitt 2, hur landet styrs på bynivå och statsnivå. Världens alla länder har i stort sett samma uppbyggnad med en statsapparat, en bynivå och en privatnivå för föreningar och familjesammanhållning. I vissa länder är staten stark, i andra länder är det familjeband förenade som släkter som bär upp samhällets struktur och för att förstå ett samhälle är det viktigt att noga studera hur organisationen ser ut.
En tydlig skillnad mellan världens länder är hur staten är organiserad. I Sverige och i andra stater finns en konstitutionell monarki där statschefen är en ganska maktlös kung och där den valda regeringen styr (t.ex. Norge, Danmark, Nederländerna, England). Vanligast i världen är annars republik, ett system där statschefen är en vald president som måste dela makten med en vald lagstiftande församling. I dessa länder är det alltså statschefen som styr tillsammans med sin regering. Skillnaden mellan olika länder är hur stor makt som tilldelats presidenten. I USA och Frankrike har presidenten stor politiskt makt, i Tyskland har presidenten nästan ingen makt alls. Mellan dessa ytterligheter finns länder med olika grader av presidentmakt.
Utöver detta finns länder med kungar som styr diktatoriskt och dess motsats är Schweiz. Där utser riksdagen en president för ett år i taget.
Avsnitt 3: Om maktförhållandena
Man kan också gå igenom avsnittet om maktförhållandena i olika länder och upptäcka skillnader. De största skillnaderna är förstås
• om landet är en demokrati eller diktatur,
• om landet är djupt ojämlikt så att stora befolkningsgrupper inte har ekonomiska möjligheter till makt,
• vilket betydelse den allmänna opinionen har, i vissa länder har befolkningen hamnat i sådan maktlöshet att de helt enkelt gett upp,
• om man gärna tar till våld för att lösa maktfrågor.
Normalt kan man annars anta att frågor om inflytande och makt avgörs på det sätt som beskrivs i bokens följande avsnitt 3. Kampen om inflytande i politiken följer demokratiska spelregler och i näringslivet pågår en marknadsmässig konkurrens mellan företag och inom varje företag mellan företaget och de anställda.
I kampen om inflytande tar man till alla de möjligheter man har för att påverka den allmänna opinionen och man spelar med både öppna kort och dolda motiv.