En naturupplevelse

Den största naturupplevelsen måste naturligtvis vara att se ett lejon slita sönder sitt byte framför ens fötter – eller något i den stilen. En av mina största naturupplevelser är av helt annat slag och ingenting att berätta om i storviltskretsar men den är mycket annorlunda – och den är sann. Det är det som gör den så märklig.
Just innan bussen från Fagersanna satte sig i rörelse damp en fluga ner på bussfönstret. Jag som satt inne bussen kunde naturligtvis inte höra vad flugan sa, den satt ju på fönstrets utsida men om den sa något så måste det vara ”Gud, det var nära att jag missade bussen”. Den kom nämligen med sådan fart att jag inte kunde undgå att lägga märke till den. Vem bryr sig annars om var en fluga sitter. Min uppmärksamhet riktades så självklart på den lilla men bestämda varelsen för jag anade också att den tittade sig omkring för att se om all dess bagage var med. Jag såg förstås ingenting men den tydlighet flugans närvaro syntes för mig hade bestämts av dess inflygning och landning mot bussens fönster där jag just nu råkade sitta.
Bussen rullade nu ganska fort upp i hastigheten 50 km/tim som var hastighetsbegränsningen i byn men till min häpnad satt flugan kvar. Det måste ha blåst rejält på den lilla kroppen men den visade på inga sätt annat än att hastigheten inte vållade flugan några problem..
Fem kilometer i samma hastighet avverkades på några minuter men så stannade bussen för att svänga höger ut på stora vägen. Flugan fick uppenbarligen en andhämtningspaus för den satt kvar. Jag undrade varför en fluga sitter kvar på ett bussfönster, varför ger den sig inte av? Runt bussen vimlade det av natur som antagligen lämpar sig väl för en fluga. Fast helt säker är jag förstås inte, flugor kanske inte är naturintresserade?
En minut efter stoppet vid stora vägen var bussen uppe i toppfarten 90 km/tim. Jag såg med stigande häpnad hur flugan envist satt kvar, nu med betydande svårigheter. Kroppen drogs bakåt av luftdraget och den lilla flugkroppen vibrerade och krängde i den höga farten. Eller var det så att flugan frivilligt lutade sig bakåt för att minska
luftmotståndet. Jag hade inga möjligheter att fråga för då hade jag fått skrika högt genom rutan och i andra passagerares ögon framstå som en galning.
Men fötterna var kanske bokstavligt fastlimmade på den glatta fönsterytan!
”Hur går det, drar du dig bakåt frivilligt, eller är det luftmotståndet som trycker dig bakåt?” kunde jag ha frågat.
Det får vi alltså inte veta, vi människor.
I tre-fyra minuter satt flugan envist fast i den högsta tillåtna hastigheter på sträckan. Vinden vräkte sig på den lilla och jag lovar att jag såg att dess styrka och uthållighet utmanades av mycket stora krafter. Hur stark är en så liten fluga, flämtade jag mycket tyst för mig själv?
Men så närmade vi oss Tibro och nu saktade bussen in för att lägga sig i vägens mittfil. Den måste göra en vänstersväng in mot samhällets centrum och stannade därför för att släppa fram mötande trafik. Just som bussen började svänga vänster lämnade flugan fönstret och flög i andra riktningen – åt höger. Där ligger några stora ladugårdar och då förstod jag att flugan hade funnit sitt mål. Det är ju det som flugor vill ha, dynga från hästar och kor.
Det finns inte så mycket av det i min by så det är klart att den inte är något för en handlingskraftig fluga - men att den visste vart den skulle… det slutar jag aldrig att häpna över.
[1995]
Tillbaka till Ahajas hemsida