Martin Beck

En enkel analys av utvecklingen i vårt samhälle
Beck, som kriminalserien heter i TV, bygger på 10 polisromaner av paret Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I TV-serien följer vi radarparet Martin Beck (Peter Haber) och Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) i deras ständiga kamp mot allt råare brottslingar och ofta oförstående polischefer. Varje TV-tittare känner igen Gunvald Larssons individualistiska kamp - arketypiskt och med föregångare som Clint Eastwood och Sylvester Stallone - mot kollektivets ryggradslösa regelsystem, som visserligen är framarbetat i demokratisk och humanistisk tradition, men som med tiden vuxit fram som löjlig för oss i TV-soffan. För visst är väl vår idol Gunvald Larsson mannen som står vårt hjärta närmast och vår känsla av att det är män som han som ska bringa vårt land i ordning igen. Utan invändningar är vi beredda att överse med hans burdusa och lagvidriga sätt att arbeta eftersom vi vet att det är hans metoder som oftast klarar upp alla brott.
I en intervju för många år sedan berättade Maj Sjöwall att Gunvald Larsson var hennes idol i böckerna och att hon för sin egen del ansåg att serien Beck var den av de många Martin Beck-upplagorna som låg böckerna närmast. Martin Beck har ju skildrats av Bo Widerberg med Carl-Gustav Lindstedt som Beck och även Gösta Ekman har setts som Beck i en serie filmer men ingen upplaga har blivit så populär som Haber/Persbrandt:s version.
Böckerna av paret Sjöwall/Wahlöö innehåller en lång rad andra karaktärer som får betydligt större utrymme än bakgrundsjönsarna i TV-serien. Vi har duktiga poliser som Rönn, Melander, den unge spolingen Benny Skacke men framför allt Lennart Kollberg, Martin Becks närmaste kollega och enda personliga vän. I böckerna träffas de också privat och funderar över polisyrkets villkor och förändringar, liksom förändringar i samhället. Böckerna används som en spegel för att skildra samhället och hur polisen tvingas böka runt i brottens miljöer som befolkas av helt vanliga men oftast ganska olyckliga människor.
Lennart Kollberg platsar dock inte särskilt väl i vår tid dramaturgi. Han vägrar nämligen att bära vapen och egentligen trivs han inte särskilt väl i ett liv där polisen alltför ofta finner sig gripa in mot små brottslingar från underklassen som tar
uppdrag från mycket välsituerade brottslingar från överklassen.
Kollberg slutar mycket riktigt också i polisen i några av de senare böckerna och den lojale Beck tvingas arbeta vidare utan sin bäste vän och Gunvald Larssons svurne fiende inom poliskåren.
Det måste alltså ha diskuterats en del när böckernas personstaffage skulle lyftas över till TV. Skulle man välja att låta Beck fortsätta som den funderande mannen som balanserar Kollbergs samhällsanalys och brottsbekämpning utan vapen eller skulle man välja den våldsbenägne Gunvald Larsson? Vi känner igen problematiken från mängder av olika områden. Ska TV-bolaget välja den kommersiellt framgångsrika våldspiralen och vilda västern eller kommer man välja den samhällsanalytiska icke-våldslinjen för skildringen av brott? Vilken sätt som – i verkligheten - är mest framgångsrikt är ju en spännande fråga och borde diskuteras av breda lager av befolkningen. Det hade kunnat ske om man låtit TV-serien ha kvar Kollberg - men ack så olönsamt. Böckernas budskap är däremot tydligt, Kollbergs närvaro är viktig för hela seriens syfte att via polisens arbete skildra det svenska samhället. I TV-serien vore han ett sänke för vi vill inte längre problematisera kriminaliteten om det skulle innebära att häftiga pistoldueller eller makabra våldsupplösningar måste lyftas bort.
I en analys av ett samhälle kan man se att konstnärliga kulturyttringar är ett synliggörande av samhälles undermedvetna lager och att konstnärern är bärare av samhällets gemensamma undermedvetna.
Av detta följer att det tycks se mörkt ut för vårt samhälle. Gunvald Larssons närvaro i stället för Lennart Kollberg vittnar om ett snart inträde i den amerikaniserade våldsfixeringen för att lösa även verklighetens problem.
Därför är vi i Libyen.
[2011]
Tillbaka till Ahajas hemsida