Påvemakten

När Romarriket hade slagits sönder och samman uppstod ett nytt mäktigt Romarrike. Den här gången utan arméer men med ett annat vapen - ideologin, tolkningsföreträdet, verklighetsbeskrivningen, allt förenat i det romerska rikets kompetenta administration - kyrkan och påven - och den makten nådde ut över hela västra Europa.       Grunden för påvens inflytande över den kristna världen kommer sig av bibelns ord om att Kristus gav Petrus en ledarroll och enligt den krista traditionen utsedd till lärans första biskop i Rom. Därför anser påvarna att de är Jesus arvtagare i världen. Påvens självklara maktställning beror också på att människor på största allvar trodde att Gudsriket var nära i tid och rum. För att slippa helvetet och minska tiden i skärselden var det därför viktigt att följa kyrkans beslut också i världsliga frågor.      På 1000-talet fick den Västromerska kyrkan stort självförtroende och bröt sig loss från den kristna kyrkans centrum i Konstantinopel. De kommande påvarna ansåg

också att kyrkan skulle lära av de allra första kristna församlingarna, att leva ihop i en gemenskap, att jämlikt dela på sina ägodelar och leva i fred utan att påverkas av världsliga makter. Påvarna bröt mot de tidigare traditionerna att leva i vasallskap under kungar och kejsare och hävdade att det fanns två världar - en världslig och en andlig - och kungarna skulle inte lägga sig i andliga angelägenheter. Däremot skulle påven och biskopar mycket väl lägga sig i det världsliga eftersom de ju dagligen stod i förbindelse med Kristi lära. Detta synsätt, kallas "den gregorianska reformationen" efter Gregorius VII, som inledde reformarbetet runt år 1070-1080, inkluderade en mängd förändringar inom kyrkans värld, bl.a. att kyrkans män skulle leva i celibat.                Alexander III (1159-1181)       Vi känner Alexander III från tidigare kapitel. Det var han som inrättade ett svenskt ärkestift med placering i Uppsala och - i någon mening - omvandlade ett lösligt kungadöme i Norden till en juridisk person och därmed en nation. Alexander var också den påve som med dramatisk hastighet förvandlade Thomas Becket till helgon bara något år efter att han blivit mördad.      Alexander III symboliserar en ny typ av påve. Han var välutbildad professor från universitetet i Bologna och tillhörde reformrörelsen som försökte ingjuta en ny

andlighet i den kristna världen. Hans tid som påve innebar tjugo års kamp mot Fredrik Barbarossa om vad som skulle styra världen - det andliga eller världsliga - en kamp som Alexander vann trots att kejsaren hade utsett motpåvar och tvingat honom i landsflykt till Frankrike.                Innocentius III (1198-1216)       Innocentius III drev år 1215 igenom den mest omfattande reformen under hela medeltiden. Det var 71 nya regler som beslutades på fjärde laterankonsiliet. En av dem innebar ett tvång för varje kristen att varje år både bikta sig och delta i nattvard. Den som bröt mot denna regel utestängdes från kyrkan och fick inte en kristen begravning i vigd jord. För medeltidens människor var ovigd jord samma som färd till helvetet. Innocentius regler ledde till en omfattande nybyggnation av kyrkor så att alla faktiskt hade en hemkyrka att bikta sig i.       Innocentius III var en handelskraftig påve som intervenerade i mängder av världsliga konflikter och vann i de flesta. Han tog också initiativ till flera korståg, bl.a det blodiga mot albigenserna. I maktkampen mellan Erik Knutsson och Sverker den yngre stödde han den sverkiska ätten, som ju var påvevänlig. Det hjälpte dock inte så mycket eftersom Sverker stupade i slaget vid Gestilren 1210. gå tillbaka till meny