Med den Erikska ätten ser vi början av det som hundra år senare kan bli Sverige.
Erik den helige, Sankt Erik, var ättens första kung i mitten av 1100-talet och är Sveriges nationalhelgon samt Stockholms skyddshelgon. Det finns mängder av institutioner och evenemang som anspelar på hans namn - och ändå vet man knappt mer än att han har existerat. Han blev troligtvis mördad år 1160 och när hans ättlingar senare försökte få påven att helgonförklara honom nekade påven. Han helgonförklarades senare av en svensk ärkebiskop . Men Eriks barn och barnbarn var desto mer framgångsrika och det mesta av släktsagan ryms inom Eleonoras tid. Mest känd är sonen Knut. Vi känner en fiktiv version om honom i Jan Guillos böcker om Arn.
1100-talets andra hälft handlar mycket om konflikten mellan den västgötska Erikska ätten och den östgötska Sverkerska ätten. Konflikten självdog först 1250 när den sista av Erikarna dog - Erik Eriksson, Erik "den läspe och halte" och dennes jarl Birger Magnusson "Birger jarl"
Men det är något viktigt som händer under dessa släktstridernas år. En sorts Sverige börjar knådas ihop. Den 5 augusti 1164 bildas ett svensk ärkebiskopsstift av påven. Det är en avknoppning från Danmark och bestod av Västergötland, Östergötland och Mälarlandskapen med själva ärkebiskopsämbetet placerat i Gamla Uppsala. Europas främsta sammanhållande makt - den katolska kyrkan under påvens regim - skapade alltså en sorts officiell juridisk person som rimligen bör kunna kallas det allra första "Sverige". Karl Sverkersson, son till Sverker den äldre, var kung vid det tillfället men släktstriderna var i detta sammanhang oväsentliga. De fortsatte ett tag till. Karl Sverkersson mördades 1167 på Visingsö av Knut Eriksson - en son till Erik "den helige". En ny kung, således, men ärkebiskopsstiftet bestod.
Knut Eriksson regerade i 23 år som svensk kung och kunde skörda frukterna av Sverkerättens arbete. Knut var den första svenska kung som ingick avtal med kringliggande länder och makter - som om Sverige fanns. Knut och hans jarl, Birger Brosa, slöt:
1/ handelsavtal med Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachsen (nuvarande Niedersachsen) och därmed också skapare av staden Lübecks framtid som det mäktiga Hansans främsta stad. (Henrik Lejonet var gift med
2/ diplomatiska förbindelser med Englands kung, Henrik II av England (d.v.s. Eleonoras make). Knut fick som gåva av Henrik II en komplett riddarrustning.
Under Knut Erikssons tid finner vi alltså något som liknar en centralmakt som skapar diplomatiska förbindelser och avtal - som om Sverige fanns som en juridisk enhet.
Den Erikssonska ätten fick dock kämpa för att behålla sin makt. Den Sverkerska ätten hade stöd från påvestolen eftersom de sympatiserade med påven i investiturstridens kärnfråga om att kyrkan och påven skulle utse biskopar. Sverkerska ätten fick dessutom hjälp av Danmark och flera krigståg fick slås ner av Knut Erikssons son, Erik Knutsson, bl.a. i de mycket omtalade slagen vid Lena (1208) och Gestilren (1210). Ändå skedde ett växelvis byte av kungamakten mellan de två ätterna. Maktövertagandet dem emellan kunde ske relativt smidigt tack vare inflytandet av den mycket kompetenta jarlen vid denna tid, Birger Brosa.
Försöket från Knut Eriksson att få stamfadern Erik "den helige" helgonförklarad var ett annat sätt att stärka makten och konsolidera riket. På 1100-talet trodde alla, hög som låg, kung som greve, bonde eller tjänare, faktiskt att den fysiska världen och himmelriket var starkt ihopkopplat och att ha ett helgon i släkten var ett tecken på att Gud välsignat släktens lämplighet till jordisk makt.
gå tillbaka till meny