Det är vanligt att koppla ihop det mycket stora uppror som skedde 1173-74 mot Henrik II som ett svartsjuke-drama från Eleonora men orsakerna var helt andra. Att otrohetsaffärerna ens omnämns i denna skrift är för att de båda"affärerna", Rosamunda och Raymond, är pedagogiskt användbara. Det gäller att få starka fästpunkter för ens eget minne och detta är en pedagogisk skrift. Men, vad var det som skedde och varför?
Henrik II hade följt sin ätts tradition och utnämnt sin äldste son Henrik "den yngre" till kung redan under sin egen livstid. Sonen var förvisso svag och ganska oansvarig men samtidigt en mycket populär och charmerande person med många anhängare. Han var t.ex. en formidabel överdängare på torneringar. Dock var han mycket upprörd över att han, trots sin kungavärdighet inte blivit tilldelad något eget område att styra över, inte heller hade han fått några |
extra resurser för att bygga upp sitt inflytande över underställda baroner. De övriga sönerna delade hans frustration över faderns maktfullkomlighet och deras bitterhet kom att delas med ganska många av områdets styresmän, hertigar och baroner.
Idén om att det skulle ha varit Eleonoras uppror kommer ursprungligen från några av den tidens krönikörer, som hävdade att de fyra sönerna knappast kunde ha kommit på en idé om ett fadersuppror. Henrik den yngre var 18 år, Rikard 16 år, Geoffrey 15 år och Johan bara 6 år. Därför, ansågs det, att Eleonora var anstiftaren som satte igång Henrik "den yngre". Troligare är att det fanns ett allmänt missnöje med Henrik II:s styrelseskick, det var mycket nydanande och många gamla traditioner mellan kung och vasaller hade brutits sönder. Henrik styrde genom lag och administration, inte enbart feodala lojaliteter. Den tändande gnistan blev ett beslut från Henrik II att gynna den fjärde sonen, Johan, på bekostnad av Henrik den yngre och en stor revolt bröt ut 1173 och varade i 18 månader innan Henrik II hade slagit ner varenda bit av motstånd. Angreppen hade kommit från makthavare i Flandern, Normandie, Bretagne och hela norra Frankrike. Ludvig VII hade deltagit med franska styrkor. Henrik II var faktiskt omringad för även Skottlands kungadöme deltog. Det som avgjorde resultatet av upproret, den fullständiga segern för Henrik II, var att det |
genomtänkta administrtiva system som Henrik byggt upp under sin regenttid hade fungerat. Hela hans rike var en fungerande enhet och de flesta av undersåtarna var lojala, t.o.m. kyrkan som nyligen hade förlorat Thomas Becket, hade stött Henrik II mot upprorsmännen.
Henrik II hade varit på krigsfot under 18 månader och aldrig förlorat besinningen. Inte heller efter segern förlorade han lugnet. Nästan samtliga av upprorsmännen benådades och hans fyra söner återfick sina roller som kungens lojala undersåtar. De fick behålla sina maktbaser med generösa underhåll - och Henrik "den yngre" behandlades på samma sätt efter upproret som före, d.v.s. han fick minimalt att säga till om, ogeneröst underhåll och hela tiden sämre förhållanden än kungens favoritson, Johan. Eleonora var den som fick det strängaste straffet, hon fick husarrest för "all framtid". Hon frigavs alltså först femton år senare när Henrik II dog 1189. Omedelbart satte hon sig som drottning över hela riket tills hon lyckats få favoritsonen, Rikard Lejonhjärta krönt till kung 1189. Därefter fortsatte hon att regera med en kungs auktoritet medan kungen Rikard Lejonhjärta deltog i tredje korståget. För fullständighetens skull kan också nämnas att den skotska kungen Vilhelm I blev freden efter upproret också kännbart. Han fick köpa sig fri genom att erkänna Englands överhöghet över Skottland. gå tillbaka till meny |