Tysk-romerska riket

Det tysk-romerska riket uppstod i mitten av 900-talet - med rötter redan från Karl den store på 800-talet. Här, på Eleonoras tid och sedan även på Karl V:s tid (1500-talet, se kommande avsnitt), var det ett kejsardöme som sträckte sig från Östersjön ända ner till trakten av Rom. Det bestod av ett antal stora riken i det vi kallar Tyskland och några italienska hertigdömen, samt något som var nytt, ett antal fria och självständiga städer med stor makt i Lombardiet i Norditalien. Till skillnad från England och Frankrike var det tysk-romerska riket så decentraliserat att det var svårt att se det som ett enat rike. Den franska kungen hade det svårt med sina vasaller men de var, trots allt, lojala genom det feodala systemets lojalitetssystem. Ett sådant fanns bara rudimentärt i det tysk-romerska riket. De olika delarna var självständiga och kunde också förenas till en mäktig kraft även om de till nöds accepterade att kejsaren fanns.      Eleonora (och Henrik II) hade gift bort sin dotter Matilda

till det tysk-romerska rikets absolut största personlighet, Henrik Lejonet, som var hertig över Sachsen och Bayern. Han hade en strategisk djärvhet helt i klass med sin svärfar Henrik II i England men Henrik Lejonet förföljdes av ödet att vara alltför djärv. Han slutade sin bana som privat filantrop för konstnären i ett mycket decimerade rike söndersmulat av de tysk-romerska kejsarna Fredrik Barbarossa och dennes son Henrik VI. Under sin makts dagar hade Henrik Lejonet ändå fungerat som en sorts reservkejsare när Fredrik Barbarossa krigade i Lombardiet.       Henrik Lejonet byggde upp den nordtyska staden Lübeck till det som på bara några år skulle bli en av Europas mäktigaste aktör, handelssammanslutningen Hansan med Lübeck i centrum. Men också München i södra Tyskland var hans verk. Den byggdes upp för att kräva tull för en av dåtidens viktigaste stapelvaror - salt, (som bröts i Salzburg).      Den södra delen av det tysk-romerska riket bestod av ett antal stora fria städer i regionen Lombardiet. De var i viss utsträckning lojala till släkten Welf, som Henrik Lejonet tillhörde. En revolt utbröt och Fredrik Barbarossa drog i fält - vid flertal tillfällen - för att knyta Lombardiet starkare till riket. Det gick bra i början men slutresultatet var inte så lyckat. Fredrik förlorade och Lombardiet stärkte sin självständighet. En av de främsta orsaken ansågs vara att Henrik Lejonet inte kom till hjälp när så behövdes och

Fredrik Barbarossa slängde ut sin släkting (de var kusiner) från sina hertigdömen, Bayern och Sachsen. Henrik Lejonet och Matilda fick tillbringa tre år hos Eleonora och Henrik II innan de kunde återvända och fick en viss upprättelse.       Kusinerna Henrik Lejonet och Fredrik Barbarossa tillhörde var sin av de två mäktigaste släkterna - Welf och Hohenstaufen. Fredrik Barbarossa tillhörde den senare och deras släkt innehande oftast kejsartiteln. Fredriks son Henrik VI tillskansade sig som kejsare sedan hela nuvarande Italien (utom Kyrkostaten) och sonsonen Fredrik II:s lysande kejserliga hov innebar kulmen på det Tysk-romerska riket.       Fredrik Barbarossa har ett gott rykte som kejsare och fältherre men frågan är hur välförtjänt det är. Visserligen besegrade han sin ärkerival, Henrik Lejonet men han tvingades dela ut de två rikena Bayern och Sachsen till de andra mäktiga hertingarna som han hade knutit till sig för att kunna besegra Henrik Lejonet. Han hade inte heller lyckats få grepp om Lombardiet och han avslutade sin kejserliga bana genom att drunkna när han med sin häst skulle korsa en flod i nuvarande Turkiet på väg till det tredje korståget.      Nazisterna lät döpa sitt fälttåg till Sovjetunionen 1941 till Operation Barbarossa, så gick det ju också som det gick. gå tillbaka till meny