Två otrohetsaffärer

Otrohetsaffärer var nog lika vanligt hos högmedeltidens högre ståndsskikt som det är i världen idag, så varför slösa tid med sådant i denna skrift. Sensationslystnad har ingen plats här - om det inte vore för den pedagogiska nyttan. Två otrohetsaffärer kanske därför kan beredas plats. Raimond och Eleonora       Bernhard av Clairvaux avskydde det lättsinne som kom till det franska hovet i och med Eleonora och hennes stora entourage. Ludvig VII var ju en så djupt religiös och seriös kung för Frankrike. Eleonora å sin sida tog sitt drottningsskap på allvar och deltog sida vid sida som regent och detroniserade Abbot Suger på sätt och vis. Eleonora slöt dessutom fred med Bernhard när hon bestämde sig för att "ta korset" och följa sin kung i Andra korståget.      "Att följa sin kung" är inte något allmängiltigt patriarkaliskt uttryck, det är tvärtom en klar beskrivning av kungamaktens innehåll. Det var allas plikt att lyda kungamakten. Det gjorde inte Eleonora när de hade kommit till platsen för korståget.

När den franska truppstyrkan i andra korståget hade kommit fram till Antiokia bereddes de plats som gäster av fursten i Antiokia, en farbror till Eleonora, vid namn Raimond. Denne hade ett sidointresse för Andra korstågets närvaro i landet. Han ville ha hjälp att hålla tillbaka de muslimska styrkorna i norra Syrien. Ludvig VII vägrade hjälpa till, han såg inte fördelen eftersom detta sidointresse inte tjänade huvudsyftet, att försvara det heliga landet mot ett muslimskt hot.      Situationen var komplicerad för Ludvig VII. Folk började prata bakom ryggen på honom eftersom Eleonora och Raimond sågs tillsammans alldeles för ofta. Idag vet vi ingenting om deras förhållande annat än att de uppenbarligen trivdes tillsammans och att, inte minst, det lysande hovet i Antiokia var en helt annan plats än det dystra Paris. Eleonora vägrade att följa med i korståget och krävde skilsmässa. Ludvig löste problemet med att med våld dra med henne i krigståget.      Denna händelse var en av de många olika förklaringarna, som lanserades som efterkonstruktioner till korstågets fiasko. En drottning kanske kan få vara otrogen men hon får absolut inte vägra följa konungens befallningar, vilket hon alltså hade gjort. Henrik II och Rosamunda      Varje gång du ser en Rosamundaros - på engelska kallad

'Fair Rosamond's Rose' - ska det vara möjligt att få repetera högmedeltidens historia. Rosens namn anses ha uppkallats efter den fagra Rosamunda Clifford, en älskarinna till Henrik II.       Det var inte den enda älskarinnan som han förlustade sig med under åren. Minst två barn fick han med två olika kvinnor men det var Rosamunda som uppenbarligen hade plats i hans hjärta, vilket Eleonora nog inte hade någon gång under deras samvaro. Eleonoras stora tillgång var inte älskligheten utan något betydligt mer påtagligt, 150.000 kvadratkilometer mark samt förmågan att föda fram tronföljare.      Verklig kärlek fanns det nog från Ludvig VII:s håll gentemot Eleonora under deras giftermål som det franska kungaparet. Henrik II höll å sin sida fast vid Rosamunda och lät bygga ett stiligt hus ute på landsbygden för hennes och deras räkning. Missräkningen var dock att Rosamunda dog mycket tidigt, redan i trettioårsåldern.      Kring Henriks och Rosamundas kärleksliv har det vuxit upp en rik flora av berättelser och kärleksballader. Det ansågs förr att Eleonora tog mycket illa vid sig och att det var en viktig anledning till upproret från hennes och tronföljarnas sida mot Henrik. Antagligen är det inte sant, äktenskapsbrott var inte så mycket att orda om. Upproret föranleddes av andra händelser, som t.ex. mordet på Thomas Becket.       gå tillbaka till meny