I tre kapitel ska vi nu lära känna några stora män från högmedeltiden. De verkade under Eleonoras tid i Akvitanien och Paris, som fransk drottning - dvs strax före 1150. Personligheterna är Berhard av Clairvaux - klosterlivets och katolicismens stora hjälte, Abbot Suger statsmannen som blev de stora katedralernas föregångsman och Pierre Abélard. kulturmannen som nytände liv i filosofin. De påverkade starkt både sin samtid och även efterföljande tid. Alla har haft nära kontakt med klostervärlden - fast på olika sätt. Pierre Abélard var intensivt älskad och hatad under sin levnad. Älskad av sina studenter på de universitet och skolor där han verkade och hatad av de mest fromma troende i landet, Berhard av Clairvaux inte minst. Det yttersta straffet blev också hans öde, han blev tvångskastrerad av sina fiender. (Detta berodde på Abélards mycket omtalade förhållande och giftermål med Heloïse. Den historien har
Abélard var en av dem som påbörjade den filosofiska skola som kallas skolastik och som i grunden handlade om att genom logiska resonemang kunna komma till klarhet över de stora mänskliga frågorna. Under medeltiden var kunskap om verkligheten (d.v.s naturvetenskap) inte särskilt utvecklad i Västeuropa. Bibeln, och kyrkofädernas tolkningar, var därför de främsta källorna till att förstå världen. Det uppstod diskussioner om hur bibeltexter skulle tolkas och den som inte tolkade texten på det av kyrkan godkända sättet kunde anklagas och dömas för kätteri. Det var därför vanligt att påven eller kyrkliga domstolar avgjorde hur verkligheten ser ut.
Detta synsätt utmanades av Pierre Abélard som var en stridslysten debattör. Han såg diskussioner som tävlingar och han vann dem - till sina studenters stora förtjusning. Hans motståndare, däremot, såg honom som arrogant men också livsfarlig. Han påstods förvirra ungdomen genom att sprida farligt tvivel. Abélards mest berömda bok heter "Sic et non" (Ja och Nej), där visar han på en lång rad motsägelser hos kyrkofäderna och Bibeln och som alltså inte kan förklara verklighetens utseende. Han menade dock inte att det skulle vara fel i sig utan ansåg att dessa motsägelser måste kunna förklaras och rättas till genom logiska resonemang.
Detta räckte dock inte för hans motståndare. Bernhard
Två gånger dömdes Abélard för kätteri, d.v.s. för att ha förklarat verkligheten på ett felaktigt sätt. Båda gångerna dömdes han av en kyrklig synod (biskopsmöte) till inspärrning i kloster och att hans böcker skulle brännas.
Det är inte alldeles fel att kalla Abélards diskussioner för en vetenskaplig metod. Skolastiken byggde på logiska resonemang, ibland så djärva och långtgående att de blev absurda. Den efterföljande renässansen förlöjligade metoden att den hamnade i ett vanrykte som lever kvar ända in i 2000-talet. En av de mest framträdande skolastikerna var John Duns Scotus som, av renässansen, fått ge namn åt det engelska ordet för dumhuvud - dunce. Ändå anses det numera som att den skolastiska logiken överträffades först på 1900-talets början med den "analytiska filosofin". Skolastikens problem var bara att Bibeln och kyrkofäderna inte är liktydig med verkligheten. Det blev uppenbart några hundra år senare men både Kopernicus (år 1543) och Galilei (år 1633) hade påtagliga problem med kyrkans monopol på verklighetsbeskrivningen. Darwins utsaga om arternas utveckling hyllades av vetenskapssamhället men dess främsta antagonist kommer från religiöst håll.
gå tillbaka till meny