Förhistoria - om normander, vikingar och investiturstriden

Eleonoras tid kallas för högmedeltiden. Då moderniseras Europa på ett avgörande sätt. Det uppstår återigen kluster av maktcentra efter det att Romarriket upplöstes under 500-talet och att livet under de närmaste femhundra år varit ganska fragmentariskt (trots Karl den stores rike på 800-talet).      Från 500-talet växer det fram en kyrklig maktapparat ur det söndersmulade Rom. Samtidigt börjar den oroliga tid som kallas folkvandringstiden och den går att betrakta som avslutad vid vikingatidens 900-tal. Det är då - år 911 - som Normanderna tar kommandot i Västeuropa efter det att frankernas kung - Karl den enfaldige - varit smart nog att ge bort nordvästra hörnet av Frankrike till de vikingar som därefter kallas normander. Normanderna kom därmed att skydda Paris och det frankiska riket från framtida vikingaraider. Hundrafemtio år senare (år 1066) slog den normandiska kungen Vilhelm Erövraren ihop England och Normandie. Ett

barnbarn till Vilhelm Erövraren hette Henrik II. Han gifte sig med Eleonora av Akvitanien och slog ihop halva Frankrike med England och därmed har vi knytit ihop vikingarna från år 900 med Eleonoras tid på 1150-talet. Så fort gick det att omvandla en decentraliserad rövarperiod med praktfull högmedeltid civilisation.      Eleonora av Akvitanien var alltså från 1152 gift med Englands blivande kung Henrik II - och Henrik var normand. Normanderna var ättlingar till vikingar från Norden. Under ledning av Rollo kunde de år 911 bosätta sig i området som idag heter Normandie.      Vikingarna hade en nordisk religion med Oden som den främsta guden men de tvingades att övergå till kristendomen för att få sitt landområde ty det frankiska riket var kristnat ända från folkvandringstiden på 500-talet.       Vi vänder nu på tideräkningen och tar den från rätt håll: I det oerhört mäktiga antika romarriket upphörde förföljelserna mot kristendomen tack vare kejsaren Konstantin den store och från 325 blev kristendomen först favoriserad och sedan den godkända statsreligionen.      Eftersom romarriket omfattade hela Europa ända upp till mellersta nuvarande Tyskland blev detta jätteområdet kristnat med påven i Rom som ensam ledare.       Men folkslag från norr började successivt invandera

södern och fr.o.m. plundringen av Rom år 410 - och ett århundrade framåt - förlorade kejsarna i Rom sin makt alltmedan påven samtidigt ökade sin eftersom de nordeuropeiska folkslagen kristnades omgående. Det kejserliga romarriket följdes alltså av ett religiöst romarrike med en påve i toppen och en stor mängd biskopar och präster, vilka fick lokal makt över människors vardag.      Så, vem skulle alltså ha den yttersta makten, vem skulle tillsätta vem? Både påven och kungen ansåg att just de hade fått sin makt ifrån Gud. År 800 kröntes den franska kungen Karl "den store" till kejsare utav påven Leo III. Det var kanske början på konflikten eftersom påven därmed tog sin gudomliga makt och nedsänkte den till kejsaren. Denna konflikt rasade i många hundra år med "investiturstriden" som kulmen. År 1077 förnedrades kejsaren i det tysk-romerska riket, Henrik IV, att barfota gå till påven som befann sig i borgen Canossa. Att förnedra sig själv kallas sedan dess för att göra en Canossavandring.      Investiturstriden berörde varje nivå av makt. Överallt vägrade kyrkan att den världsliga makten skulle få utse biskopar. För kungarna var det däremot viktigt att få välja ut rätt person till biskop, den kristna kyrkan var ju ensam innehavare av hela den tidens ideologi. Människor trodde faktiskt, på allvar, att Gud ingrep i dygnets alla timmar och att det som sades i kyrkan var hela sanningen - ord är ofta mäktigare än svärd. gå tillbaka till meny