Kampen mellan kung, adel och kyrkan

Tutankhamon är en fantastiskt bra och pedagogisk sinnebild för kampen mellan världsmakten och den religiösa makten. En farao var både världslig ledare och religiös ledare. Tutankhamon var en egyptisk farao som blev världslig och religiös ledare genom sin födsel -då under namnet Tutankhaton. Han bytte religion från Aton (den enda guden) till Amon (den främsta guden i ett system av gudsgestalter) och återgav därmed makten till den gamla egyptiska eliten som hade störtats av fadern Echnaton - och dennes gemål, Nefertiti.       Makt kan vinnas och innehas utifrån vilka möjligheter som man kan tillskansa sig. De första mänskliga samhällena hade inte så många möjligheter att skaffa sig makthavare. Grupper av människor levde ju i små grupper som dessutom förflyttade sig mellan olika ställen där föda fanns, där det gick att leva. Man skulle kunna tänka sig att människor - före jordbruksrevolutionen - leddes av en gruppledare, kanske som i en grupp av gorillor, alla andra likheter obeaktat.      Detta ändrades drastiskt när människan hade uppfunnit

jordbruket (c:a 10.000 år sedan) och blev bofasta i byar och samhällen. Mat och förnödenheter kunde lagras i byggda lagerhus - men gick därmed också att stjälas eller beskattas.       Så skedde också. Makt etablerades dels hos dem som förstod gudarnas språk, d.v.s. präster och dels dem, som hade en våldsmakt - krigare. För att undvika total inbördeskrig mellan dessa makthavare etablerades en som stod över dem alla - konungen.      Maktapparaten bestod alltså av en präst, som hade kontakt med gudarna. Gudarna skulle helst hållas på gott humör genom att prästerna visste hur samhällets befolkning skulle uppföra sig och vad som absolut var förbjudet. Prästerna hade därmed mycket stor makt och tacken från gudarna innebar helt enkelt en god skörd och samhällelig vällevnad. Prästerna fick ta del av tacksamheten genom att samhällets invånare gav bort en betydande del av samhällets ihoparbetade resultat, mat, kläder, smycken o.dyl       Det var i början vanligt att de främsta av samhällets präster också bestämde över samhällets våldsapparat. Översteprästen var en sorts prästkonung och underlydande präster blev samhällets elit (t.ex. under Tutankhamons tid) men allteftersom tiden gick separerades dessa funktioner. Romarriket hade ju en klar åtskillnad mellan prästerna å ena sidan och kejsaren och krigarklassen å andra sidan.       Under högmedeltiden var konflikten lika aktuell. Kyrkan hade makten över allas sinnen. Hög som låg trodde att

Kristus snart skulle komma och döma efter var och ens gärningar och av den anledningen förstod man att lyda prästernas förkunnelser. Man fann sig i sin lott. Uppror mot livegenskapen och förtryck fanns inte i någons sinne. Däremot fanns faktiskt under högmedeltidens senare del möjligheten att fly - de städer som bildades var fria, fria från adelsväldets system med livegenskap och feodalism.       Adelsmännen behövde alltså inte befara några upplopp från de förtryckta. Dessas raseri mot överheten uppstod dock i ett senare skede och blommade ut på 1400-talets slut.       Adeln var lojal mot kungamakten och kungamakten lät inledningsvis adeln leva sitt liv ty kungamakten var svag. Adelns (d.v.s riddarmaktens) värld var decentraliserad. Varje adelsman (vasall) styrde sitt eget område och småkrig mellan dem förekom men ordningen mellan samhällets invånare var ändå stabil. Det som var nytt för Eleonars tid var att kungamakten nu inledde en rörelse för centralisering och ökad makt på bekostnad av adeln. Både Henrik II och Ludvig VII var framgångsrika i det avseendet. Adelns och kyrkans makt skulle begränsas, en lagstiftning som skulle gälla i hela landet skulle införas, kyrkans makt skulle underställas centralmakten, d.v.s kungamakten. Resultatet blev inte riktigt så bra som de hade tänkt sig men första stegen var tagna. I vårt nästa avsnitt (Karl V:s tid) är framgången däremot total. gå tillbaka till meny