Bernhard av Clairvaux

- En from munk med hårda nypor

I tre kapitel ska vi lära känna några stora män från högmedeltiden. De verkade under Eleonoras tid i Akvitanien och i Paris, som fransk drottning - dvs strax före 1150. Personligheterna är Berhard av Clairvaux - klosterlivets och katolicismens stora hjälte, Abbot Suger statsmannen som blev de stora katedralernas föregångsman och Pierre Abelard. kulturmannen som nytände liv i filosofin. De påverkade starkt både sin samtid och även efterföljande tid. Alla har haft nära kontakt med klostervärlden - fast på olika sätt.

Bernhard var en mycket from man, tidigt anslöt han sig till ett kloster och levde mycket enkelt och prisade hängivet jungfru Maria. Han blev anförtrodd att utveckla klostret och han kom att sprida cisterciensordern ut över hela Västeuropa.
      Men Bernhard var inte bara hård mot sig själv, han krävde lika mycket av andra och kom därför att bli en plåga för många av sina samtida. Han avskydde Eleonoras ankomst till hovet i Paris som drottning 1137. Eleonora kom från det lättsinniga södern och hon avskydde i lika hög grad den inbundna fromma tristess som Bernhard representerade.















 Deras förhållande förbättrades dock fem år senare när Eleonora - i sin oro över den kungliga barnlösheten - anförtrodde sig till Bernhard och genom dennes böner till Gud så föddes prinsessan Maria år 1145. Bernhard stödde också att kungaparet strax därpå medverkade till att Andra Korståget kom till stånd. Andra Korståget var i hög grad Bernhards idé. Bernhard kom också mer och mer att bli kungens rådgivare och Eleonoras inflytande minskade i motsvarande grad. Kungens främsta rådgivare var dock Abbot Suger och han motsatte sig starkt kungaparets beslut att delta i Andra Korståget.
      Vid denna tid var kunskapen om verkligheten dålig. Man trodde att Bibelns ord kunde förklara hur världen såg ut. Bernhards främsta fiende kom därför att bli den mycket populära kulturmannen Pierre Abélard, som i en skrift hade räknat upp en mängd motsägelser i Bibeln. Detta retade upp Bernhard och han gick till häftigt angrepp mot Abélard och lyckades till slut förstöra dennes liv. Bernhard struntade i motsägelser, hans uppfattning var, under hela hans liv, att människans uppgift var att tro och att överlåta hela sitt väsen till en underkastelse av Guds allmakt. Abélard, som också var djupt religiös, hade dock satt tvivlet som utgångspunkt för sitt sökande efter Guds sanning. Tro och tvivel motsäger varandra och Abélards tvivel var ren kätteri, enligt Bernhard . På den punkten var han mycket intolerant.
      Vid 1100-talets början hade det kristna Västeuropa erövrat den heliga staden Jerusalem och ungefär hela området som allas Levanten. Nu kunde människor vallfärda dit för religiösa syften, t.ex gjorde det svenska helgonet Sankta Elin en botgöringsresa dit för att sona det dråp hon hade begått för att rädda sin dotter. Men färdvägen var















farlig, det fanns gott om stråtrövare så något måste göras för att öka säkerheten. Lösningen blev Tempelherreordern, riddare som blev kombinerade krig med klosterliv. ”att försvara pilgrimer mot stråtrövare och våldtäktsmän och att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad enligt de regler som gäller för präster". Bernhard tyckte mycket om idén och fick äran att skriva klosterordern som sedan stadfästes av påven. Därmed fick resenärerna till det heliga landet ett gott skydd.
      Bernhard bekämpade alltså kätteri var den än uppstod, han lät förfölja människor som enligt honom hade fel sorts kristen tro. Sådana fanns det gott om i södra Frankrike och Bernhard arbetade enträget för att förhindra dess spridning - femtio år efter Bernhards död utlystes faktiskt ett korståg för att utrota den. Men hans stora målsättning under sina sista år var det Andra Korståget eftersom några kristna områden där hade förlorats. Bernhard for runt i Västeuropa och lyckades - med sin otroliga övertalningsförmåga - locka tusentals människor att entusiastiskt ansluta sig, däribland Ludvig VII och Eleonora. I den tumulten utbröt också stora judeförföljelser, vilket också hade varit fallet vid Första Korståget. Bernhard ingrep kraftfullt och kunde tala anstiftarna - bl.a en kristen fransk munk - till rätta och judeförföljelserna upphörde.
      Andra Korståget blev ett stort fiasko, sett ur Bernhards och det kristna Västerlandets synvinkel. Nästan allt som kunde gå fel, gjorde så och Bernhard fick skulden - och så även Eleonora (mer om Andra Korståget i ett särskilt kapitel) - alltmedan Bernhard å sin sida skyllde på korsfararnas syndiga liv under hela operationen som hade pågått i cirka fem år och upphörde i början av 1149.
      Bernhard dog 1153, året efter abbot Suger som han beundrade och som hade varit Frankrikes regent medan kungaparet deltagit i korståget.

gå tillbaka till meny