Henrik II

Släkten kom från vikingarna Henrik II var normand (dvs vikingaättling) och genom hans giftermål med Eleonora av Akvitanien kan vi alltså knyta ihop 900-talets vikingar med 1100-talets högmedeltid. Henriks morfar var Vilhelm Erövraren, den normand som invaderade England år 1066 vid slaget vid Hastings. Vilhelm Erövraren kom alltså från vikingarnas nya hemland - Normandie (nordmännens rike) och Vilhelm var i rakt nedstigande led släkt med Rollo, Normandies skapare. Samhällsbyggaren Europa på 1100-talet saknade i stort sett sammanhållna riken. Ofta var det småhärskare (hertigar, grevar) av olika slag som styrde över egna områden. Det fanns kungar, d.v.s. en sorts centralmakt som dock oftast hade ett begränsat inflytande men under 1100-talet påbörjades en ändring. Henrik II i England var en av dem som startade processen efter att ha vunnit i ett 15 års långt inbördeskrig i England och Normandie. Sakta men säkert kuvade han alla

baroner och lokala makthavare. Varje försök till uppror slogs ner och en centralmakt upprättades t.ex. genom en lagstiftning som skulle gälla i hela riket. Henrik var i det avseendet mycket medveten. Han stärkte sin makt genom att bygga ut landets befästningar, återupprättade penningsystemet och gynnade handel. Ett av handelstraktaten skedde mellan honom och Sveriges dåvarande kung - Knut Eriksson.       Men ett av sina första åtgärder var att gifta sig med Eleonora av Akvitanien år 1154. Maktkamp mot kyrkan På 1100-talet var Gud och Jesus verkliga storheter. Allmänt trodde man att Jesus snart skulle uppenbara sig igen och det var viktigt att lyda kyrkan, påven, biskopar och präster - till en viss gräns, dock, tyckte makthavarna. Frågan var vem som ytterst skulle underkasta sig den andra.       Henrik II hade kuvat adeln och tvingat dem att följa centralmaktens lagstiftning, nu var det kyrkans tur. Henrik utsåg sin främsta vapendragare Thomas Becket till ärkebiskop och för kyrkan var det provocerande. Men Thomas följde en logik som var oväntad för Henrik. Thomas var alltid lojal mot sin överordnad och nu var denna ju plötsligen påven - på grund av den tudelade värld som medeltiden var. Kung och påve hade var sitt ansvarsområde och påvens makt kom från Gud. I Henriks ögon blev Thomas riktigt jobbig när han motsatte sig många av kungens beslut rörande kyrkan. Historien slutar med att Thomas Becket mördas 1170 framför altaret i Canterburykatedralen och Henrik får skulden som anstiftare - även om sambandet inte är helt klart. Påven tar chansen och försvagar Henrik ytterligare genom att snabbt kröna

Thomas till helgon. Henrik får fler och fler fiender, kyrkan, Frankrikes kung Ludvig VII trakasserar Henrik på flera sätt och dessutom får han hela sin familj emot sig.       Eleonora och de gemensamma barnen anklagade honom i tysthet för mordet på Becket. Kronprinsen Henrik ("den unge") kände sig sviken av andra orsaker och Eleonora harmades djupt över en otrohetsaffär mellan Henrik II och Rosamunda Clifford. (Affären mellan Henrik II och Rosamunda har gjorts till en legendariskt händelse i Sverige känner vi till Rosamunda som den rödvita rosen Rosa Mundi, polkagrisrosen som är vanlig i våra trädgårdar). År 1173 ledde alla olika händelser till en jätterevolt mot Henrik från familj, baroner, småhärskare och Ludvig VII. Den pågick över ett år men Henrik vann genom sin strategiska skicklighet. Eleonora sattes i husarrest i 16 år fram till Henriks död 1189. Med de övriga fienderna slöt han olika uppgörelser som byggde på ömsesidig respekt.      Henrik kunde styra sitt väldiga rike med stor auktoritet. Akvitanien styrdes visserligen av Eleonoras favoritson, Rikard Lejonhjärta men det var inom Henrys maktsfär - det Angevinska området.       Henrik II är en av Englands mest betydelsefulla regenter, främst genom sin lagstiftning och handelspolitik men man menar också att hans inflytande över Skottland, Wales och Irland sträcker sig genom historien fram till våra dagar. Men i sitt öde var han ändå helt ensam. Det fanns ingen under hans senare år som stödde honom, utanför sin egen krigsmakt. Han lyckades ändå behålla hela det Angevinska maktområdet under sin livstid. Det skulle falla i bitar trettio år senare under sonen Johans regenttid 1215.