Möte i en by

När man vandrar omkring med sin hund här ute på landet får man ofta tillfälle att prata en stund med sina grannar. Det skapar en
känsla av trivsel och samhörighet. Men ibland möter man ingen alls - inte ens en bil som passerar på vägen.
Då kan egendomliga tankar dyka upp. När den välkända ladan fick en annorlunda utseende -eftersom vi kom från ett annat håll än vanligt-,
gick hjärnan i spinn. Den här berättelsen är sann - så här kan man faktiskt börja tänka när man inte ser en enda människa på en dag.
Jag lämnade skogen bakom mig och korsade en ödslig väg in mot en öppen hagmark. Marken var mjuk och det var lätt att gå här för mig och för min hund, som troget gick vid min sida. Jag passerade en mäktig gran, jag klev över en bäckfåra och över ett träd som fallit till marken för flera år sedan. Min hund skuttade glatt efter.
      Jag lyfte blicken och såg plötsligt en mycket egendomligt byggd ladugård. Taket gick ända ner till marken som ett gammaldags tvåmanstält. En välvårdad byggnad var det, som skvallrade om att det finns en gård alldeles i närheten. Det gjorde mig mycket orolig, döda människor ville jag inte se.
      Naturen var alldeles tyst men jag såg några får längre bort i hagen. Just nu brydde de sig inte om mig men när jag kommit närmare skulle det nog bli skillnad. Hur länge sedan var det som de hade sett människor?
      Någon stund senare såg jag att marken sluttade kraftigt och då upptäckte jag att ladugården naturligtvis såg helt vanlig ut. Det var bara så att jag endast hade sett den översta delen när jag kom på långt avstånd.
      Runt om mig var det alldeles ljudlöst, det skramlade överdrivet högt när jag lossade en kätting som låg slängd över en grind och jag gick ut från hagen, ut på en grusväg som gissningsvis ledde till själva gårdsbyggnaden.







Vägen ringlade sig stillsamt nedåt och där låg en övergiven mangårdsbyggnad kringgärdad av en hög häck och ännu längre ned utmed vägen såg jag plötsligt en byliknande hussamling utan en enda människa. Bilarna stod tomma och på flaggstängerna hängde flaggorna alldeles livlösa, inte ens en fågel hörde jag.
      Jag tittade på min hund, försökte fånga hans blick med den egendomliga tanken att fråga honom om vi skulle våga gå ner till byn. Pestsmittan fanns ju antagligen kvar där bland de tomma husen.
      Mycket avvaktande tog vi några steg ytterligare ner längs vägen – och där, alldeles oväntat stod en människa. Han var klädd i blå overall och han rörde sig. Det kändes kusligt och både jag och min hund tog ett steg bakåt. Hur kunde detta komma sig?
      - Hallå, ropade jag högt, avståndet var väl knappa femtio meter och vi fick ett avvaktande hallå tillbaka. Jag gick aningen närmare – rädd för smittan som säkert fanns här trots att denna bybo faktiskt fortfarande levde.
      - Du lever, sa jag konstaterande, finns det några andra kvar i livet?
      - Va, vad pratar du om?
      - Pesten förstås, den har väl svept över er också, allt







mänskligt liv är ju utraderat. Jag ser ju själv här - alla ödehusen.
      Han såg oavvänt och klentroget mot mig. Den blåklädde mannen var kanske mentalt nedbruten. Det är svårt att föreställa sig vad han kan ha varit med om den senaste månaden.
      Ut från huset kom då en kvinna och några barn i olika åldrar. Tydligen hade hela familjen klarat sig. Hur var det möjligt?
      - Ring, ropade han till hustrun, sedan gick han några steg emot mig men jag backade hastigt.
      - Du, sa han, här finns inga ödehus, ingen pest och inte heller finns det något sådant i hela landet. Jag vet inte vem du är men något har du fått om bakfoten. Var kommer du ifrån egentligen?
      Jag var på behörigt avstånd från honom, pesten kunde inte nå mig men jag blev ändå rädd. Rädd så att jag skakade och måste sätta mig ner på en stubbe. Jag tittade på min trofasta hund. Det var en schäfer … då blev det mycket kusligt. Jag har aldrig haft en schäfer, hur länge har den gått vid min sida? Hur hittade den mig?
      Jag började gråta.
      Ovanför mig cirklade en helikopter, som om den letade efter någon rymling från ett dårhus, ja, kanske hela familjen hörde dit.

[2021]






Tillbaka till Ahajas hemsida