Ett möte i vår hagmark

Var det bara fria fantasier, detta möte i hagmarkerna
runt Perstorps gård i Fagersanna?
- Det är en fin hund, du har, hörde jag en röst säga.

     Den kom från bara en meters avstånd men jag såg ingen som kunde ha sagt det. Rösten hade varit mild, nästan melodisk så jag blev inte rädd - men förbryllad.
     - Du ser dig om, du undrar vem det är som pratar, fortsatte rösten.
     Jag samlade mig och undrade, skulle jag verkligen svara en röst som hade hörts i tomma luften? Det kändes ovant och besynnerligt, minst sagt.
     - Ja, sa jag lite tveksamt och möttes av ett kort skratt, även det nästan melodiskt.
     - Du tycker om att gå här i hagen, det vet jag för jag har följt dig och gått bredvid dig i några dagar.
     - Är du Döden? utbrast jag förskräckt, du pratar ju precis som i filmen Sjunde inseglet, scenen med schackspelet - om du minns?
     - Nej, nej inte är jag Döden, jag är Livet, jag är Glädjen. Jag tycker om att vandra i hagmarker. Jag tycker också om det friska vattnet som porlar här i bäcken. Det var väl därför du stannade här för att din fina hund vill dricka lite grann, eller hur?
     - Vatten är liv, nöjde jag mig med att säga. Det kändes fortfarande egendomligt om än i något mindre grad. Det går tydligen att vänja sig.
Jag tycker om att tänka på hur vatten i små bäckar hjälper alla slags djur att hålla sig vid liv och hälsa. Det är konstigt med djur och vatten. Det måste finnas vatten precis överallt även om jag inte har tänkt på det. Det finns ju djur överallt och de behöver ju hela tiden vatten.
     - Där är vi överens, vatten är verkligen liv, fortsatte den mjuka melodiska rösten. Jag har tonsatt flera dikter om åar, bäckar och broar just för att jag älskar det glittrande vattnet. Pianomusik är som glittrande vatten, i alla fall när jag tonsätter ... Ich hört' ein Bächlein rauschen ... Ei, Bächlein, liebes Bächlein ... In einem Bächlein helle .... och så vidare.
     - Eh?? Är du Schubert? Jag viskade för det lät så dumt. Att stå och prata med en bit luft, som dessutom påstår sig vara Schubert.
     - Kalla mig Franz, svarade Schubertluften på den frågan. Jodå, jag vandrar omkring här i min ensamhet och ser ut som luft men jag har det ändå ganska trevligt. Som nu, när jag får prata med någon som gillar mina tonsättningar.
     Det blev tyst en stund, som att han tänkte efter.
     - Fast själv är jag lite trött på dem, idag skulle jag nog ha spelat NewOrleansjazz.
     - Kommer du ihåg min sista melodi "Die Taubenpost" fortsatte Franz, där hade jag kommit på
något rytmiskt helt nytt. Det är inte ragtime som hos Scott Joplin, det är faktiskt Buddy Bolden innan Buddy Bolden ... ah, det var synd att jag inte fick vara med när jazzen föddes. Men jag tycker att din hund är fin. Vad heter den?
     - Han heter Svinto men du kollrar bort mig. Vad gör du här? Om du nu verkligen är här förstås, vilket din röst tyder på - men inte ditt utseende, uppriktigt sagt.
     - Äsch, jag tycker om att vandra, det är den enkla förklaringen - speciellt i hagmarker, Vi kanske kan ses här i hagen flera gånger om du känner för det?
     - Det är så omtumlande, jag vet ju inte ens om det är sant - men visst vi kan mötas här. Jag och Svinto brukar vara här vid just den här tiden på dagen.
     - Jamen, då säger vi så, svarade Franz med förnöjsam stämma och så började han vissla på Tiger rag från NewOrleansjazzens barndom. Ljudet tonade sakta bort alltmedan jag faktiskt såg hur gräs och grenar vek undan som om en osynlig kropp sakta försvann längs bäckens lopp.

[2021]




Tiger rag:


Tillbaka till Ahajas hemsida