Gudomligt under

Även denna berättelse är en följd av Deepak Chopras övertygelse om att det finns en meningsfull betydelse i det som ser ut att vara en slump. I den här berättelsen går jag bakom kulisserna och ser hur det verkligen går till när universum ställer allt till rätta - men där vi vanliga människor bara tror det är tillfälligheter.
Uppe i himlen var stämningen loj. Några av gudarna pratade lågmält om gårdagens händelser, andra sov lätt i sina sköna fåtöljer. Även denna dag skulle kunna passera utan att något gudomligt ingripande skulle behöva ske.
Här, nere på jorden, förberedde jag mig för dagens arbete. Det var dags för mig att förstärka takskyddet på bastun med ett extra lager asfaltpapp. Jag stog med papprullen, en kniv och takklister och funderade på hur man gör på bästa sätt.
– Nu är han igång igen! skrek någon uppe i himlen – Nej, ropade andra, får vi aldrig någon ro!
Att lägga takpapp innebär att man lägger våder av papp på taket med c:a 10 cm överlappning.Det är lätt att lägga ut dem på plats men när man ska klistra blir det värre. Då ska man tillfälligt lyfta bort överlappningen och klistra på den undre - utan att ha en aning om hur våderna låg. Det blir en chansning om var klistret ska strykas ut. Om klistret blir synligt när arbetet är klart blir det fult på taket men ändå måste man klistra ordentligt för att takpappen inte ska blåsa bort i höststormarna. Av denna anledning markerar alla kloka takpappsläggare var övervåden ska ligga innan de viker undan den för att klistra.
Jag gick för att leta efter en kraftig penna för att dra streck som syns i den svarta asfaltpappen. Jag misströstade och kände tidspress. Detta kunde bli ytterligare ett slarvjobb fastän jag lovat mig själv att aldrig hamna där igen.
- Neeej, han tänker använda sin dotters halvdåliga filtpenna! skrek någon av gudarna i himlen. En annan, minst lika skräckslagen kompletterade - … och den är gul! Han är en dåre! Vad ska vi göra?
Min gula filtpenna gjorde ett svagt gult streck, knappt synligt. Jag kände att detta var helt fel men familjen ville ha bastun klar. Jag fortsatte.
En av de allra mest rutinerade gudarna kom gående med lugna steg till den uppjagade församlingen. Han föste undan smågudarna med mild hand och vräkte sedan ner ett häftigt regn över platsen. Sedan gick han stilla tillbaka till sin kaffekopp. De andra tittade förundrat på honom.
Just när linjen var klar men knappt synlig, just när jag skulle vika undan våden och klistra kom ett häftigt skyfall. Jag fick skynda mig in i huset varifrån familjen följt mitt arbete. Jag var våt, jag var ledsen och förbannad. Den svaga gula linjen skulle aldrig överleva regnet och min enda penna hade dessutom förstörts av den hårda pappen. Jag kunde inte hålla tillbaka min ilska utan skrek och förbannade himlens makter.
Regnet varade bara i tre minuter men strecket var försvunnet och taket genomblött. Jag lyfte undan den överlappande våden. Där under var det kruttorrt och gränsen mellan den torra ytan och den våta var knivskarp och mycket tydlig! Jag kunde kleta på klister med millimeterprecision och därefter lägga dit den övre våden och trycka till så att skarven håller stadigt i över fyrtio år.
Jag gick in och tog mig en kopp kaffe. – Gick det bra? frågade familjen. – Ja, jag kom på en lösning.
(2013)
Tillbaka till Ahajas hemsida