|
Min debut som filmskapare startade med att jag lastade en filmkamera på cykeln och gav mig ut i Göteborgstrafiken. Klockan var halv åtta en vardagsmorgon. Mitt mål var korsningen av Vasagatan och Victoriagatan. Väl framme riggade jag upp filmkameran på en trottoar vid korsningen, hängde en lapp på kameran om att en filminspelning pågick och gick sedan och tog en fikarast på ett kafé några hundra meter bort. Filmkameran fick stå där den stod och dokumentera allt som skedde. Därmed var det mesta klart. Det var en solig dag i slutet på mars, våren hade anlänt till Göteborg och det var underskönt att sitta på ett fik och titta ut över Vasaparken. Människor log mot varandra för det var vår. Jag tror att en scen med kaffe, mazarin och våren måste finnas med i en skräckfilm - ett antal milda, vänliga, snälla scener, som skapar en djupverkande kontrast till det fasansfulla som sedan följer. Klockan var halv tio när jag hade fikat färdigt och allt arbete var klart. Jag vandrade tillbaka och tog min kamera på cykeln, hem till min bostad för redigeringsarbetet. Det var hemska scener och precis så skräckfyllt som jag visste det skulle vara. Det tog mig upp till en halv månad att klippa ihop filmen - innan jag hade |
lugnat ner mina nerver. De hade trasats sönder av det inspelade materialet. Filmen är nu klar och den visar i sin första scen två cyklister som kommer från respektive Vasagatan och Victoriagatan. De krockar och trasslar in sig i varandra mitt i korsningen samtidigt som en spårvagn närmar sig på avstånd. Spårvagnen ringde ilsket. Spårvagnar tutar inte, de ringer i ett klocksystem och de ringer alltid ilsket. Den här gången skadade sig ingen person och jag har observerat när jag varje dag cyklar till jobbet genom just den här korsningen att det alltid går bra. Jag har aldrig sett någon allvarlig krock eller ambulans. Det är detta som gör att det här blir en skräckfilm men inte en tragedi - en viktig distinktion för en skräckmästare. Så plötsligt ger sig en man ut i korsningen, det händer ofta, en gång var fjärde minut. Han har uppenbarligen bråttom till ett möte och ser sig förstås inte om. En cyklist är en hårsmån från att köra rätt in i sidan på mannen och väjer därför snabbt åt sidan. Bilen som kommer från ett annat håll tvingas tvärnita och får en sladd och kränger i sidled. Det skapar en millimeters räddande utrymme för en spårvagn att dundra förbi. Krocken, som alla med förskräckelse hade förutsett i samma sekund som bilen sladdade till, undveks genom ett under. Mannen i centrum tog ett häpet skutt framåt till motstående trottoar. |
Spänningen upplöstes i två sekunder tills man hör ett förtvivlat bromsljud från en lastbil som nästan hade mosats sönder av spårvagnen...
... och så fortgår det, minut efter minut, dag efter dag, fast med mängder av fantasifulla variationer. En fullständigt galen gatukorsning med människor, bilar, spårvagnar, cyklister som alla virvlar runt som i en torktumlare. Olycksriskerna staplas på varandra - ända tills alla äntligen har kommit fram till sina jobb och göteborgarna kan andas ut. Kvar på platsen finns bara tomrummet från det som varje dag skulle kunnat ha hänt - mängder av fordon i en katastrofal pyramid av demolerad plåt, söndertrasade cykelhjul och omkringflygande bildäck - med en spårvagn högst upp i högen och ett ilsket ringande som aldrig upphör. Men något sådant hände inte under mina år i Göteborg och över det undrade jag varje gång jag cyklade förbi - alltid i högsta fart för att inte drabbas av hjärtstillestånd av det vansinniga skådespelet. (2007) Tillbaka till Ahajas hemsida |
||