På en egendomlig plats

Det finns platser som är gjorda så att förnuftet mals ner tills att enbart känsla finns kvar.Jag har varit på ett sådant ställe en gång men jag hade tur – jag klarade mig. Platsen var en källarklubb i Stockholm på 1970-talet.
Musiken från orkestern var suggestiv, gungande – den kom till oss från det varma, fuktiga New Orleans. Lokalen var mörk och drypande, mättad. Luften gungade i takt med de djupa svängningarna som den gigantiska bastrumman skapade. Trummorna var ålderdomliga, en gång hitförda från den djupa amerikanska södern. Trumslagaren såg egendomlig ut, antagligen importerad i samma leverans. Med tunga virvlar skapade han en tjock matta för de övriga i bandet. Det egendomliga utseendet berodde på de stora utåtstående ögonen. Alla i bandet såg förresten udda ut. Bredvid den glosögde trumslagaren stod basisten med sin väldiga och ålderdomliga bas. Han var stor, tjock och fryntlig, pianisten var krumrygd och inåtvänd. Han mera utforskade sin samling av svarta och vita tangenter än spelade. Saxofonisten blåste i en hes, rytmisk, suggestiv ton och såg ut som en del av de rytmer han spelade. Jag var förhäxad, det var en värld jag aldrig tidigare varit i. En klubb i Stockholm, i en källarlokal sent på natten.
Det stod en kille bakom mig. Han hade en klädsel som starkt bröt mot all stämning i lokalen. Han var från landet och hade klätt upp sig för kvällen – i kläder som var så fel att det blev ytterligare en ingrediens i den egendomliga miljön.
Han pratade högljutt med sina kompisar och berättade tröttsamt för omgivningen om finesser som orkestern spelade och han klappade takten med spretande fingrar.
Allt var fel med honom och hans närvaro denna kväll.
I pausen blev scenen tom och den tjocka luften la sig till vila en liten stund. Så, efter ett tag, steg en udda typ sakta upp scenen, gick till pianot och satte sig och började spela tyst för sig själv. Musiken sträckte sig inte mycket längre ut i lokalen än vad flygeln var stor.
En kort stund därefter kom ytterligare en annan, ganska egendomlig person, upp på scenen och tog upp gitarren utan att fråga någon om lov. Försiktigt petade han på strängarna utan att man hörde så mycket från honom heller.
Det satt alltså två personer på scenen, antagligen helt ovetande om varandra och spelade två inåtvända melodier.
Det var en bisarr upplevelse som dock förändrades till en otäck känsla när jag sakta blev varse att de faktiskt spelade ihop, musiken stämde i harmoni och takt – jag hörde det tydligt fastän musiken var så tyst.
Utan att någonsin se på varandra höll de på ända tills orkestern kom tillbaka. Då gick de ner från scenen, var och en åt sitt håll utan att säga ett ord.
Musikerna ställde sig till rätta vid sina instrument och skulle nog börjat spelat om inte killen från landet gick förbi mig fram mot scenen och började prata med saxofonisten. Stod han och önskade att orkestern skulle spela hans favoritlåt? Det såg faktiskt ut så.
Men det skulle han inte för plötsligt såg jag honom kliva upp på scenen och när musiken drog igång en tung soulballad tog han mikrofonen och började sjunga med en självsäkerhet och självklarhet som fördjupade balladen till ett konstverk.
Så går det bara till i helvetets förgård - för det var där jag var. Det ställe där djävulen lockar förföriskt men som dagen därpå drastiskt förändras till bara – helvete. Det förstod jag nu när alla bitar föll på plats.
[1991]
Tillbaka till Ahajas hemsida