Cyklist 2

Två cyklister lärde mig en afton vad den inre harmonin betyder, såväl dess fördelar och nackdelar, bl.a. ur överlevnadssynpunkt
I den fina cykelstaden Göteborg finns en lång gata som heter Allén. Där kan stadens cyklister färdas i största trygghet i en trädallé, som är helt separerad från den hetsiga bilgatan. Cyklisterna smittas dessvärre av bilarnas forcerade framfart och därför har vi alla ganska hög fart på våra cyklar. Ofta i onödan eftersom man ändå alltid får stanna när cykelbanan på många ställen korsas av gator med biltrafik. Det är många ställen längs Allén där vi cyklister stoppas, inte bara av bilister i rusningstrafik utan även av alla dessa trafikljus för cyklister som Allén är fylld av.
En dag kom jag farande, som vanligt i största hast, när jag såg två kvinnor framför mig i uppseendeväckande lågt och lojt tempo. De cyklade snett bredvid varandra utan att prata, båda i en helt egen värld utan att reflektera över trafiken eller sin medverkan i den. Det hade varit en enkel åtgärd att snabbt cykla om dem och snabbt fara vidare – om det inte vore så att jag såg att jag strax därefter skulle stoppas av rött ljus.
Så den goda tanken for genom mitt huvud att det kanske är rätt att – tillfälligt – sakta ner farten och likt kvinnorna falla in i en mer meditativ tillvaro, helt enkelt koppla av en stund nu när chansen bjöds mig. Så, det gjorde jag och det var skönt att för en stund känna sig lite nervarvad. När vi sedan får grönt ljus skulle jag omgående dra iväg med högre fart och lämna kvinnorna bakom mig.
Strax före stoppet började jag alltså bromsa ner – men se, det gjorde inte kvinnorna. Utan att vare sig se åt höger eller vänster korsade de bilgatan och cyklade vidare i samma lugna och loja tempo som tidigare. Jag såg deras cyklar och ryggtavlor långsamt försvinna in bland alléns träd medan jag själv fick vänta på grönt ljus och att det blev bilfritt.
Det tog inte så lång stund innan jag kom ikapp kvinnorna men då inträffade samma sak på nytt. När vi var framme vid nästa korsning och nästa trafikljus blev det rött men kvinnorna besinnade sig inte en enda sekund. De var redan så långt borta från vanliga sinnesintryck, uppenbarligen, för de trampade helt sonika rätt över den korsande gatan utan att ens reflektera över möjlig biltrafik.
De hade tur för just då kom det inga bilar.
Då blev jag nyfiken på hur det skulle gå framöver. Jag blev också imponerad, de hade funnit sin egen stil att ta sig fram i livet. De hade valt att färdas fram i största harmoni utan att störas av vare sig kringliggande händelser eller samhälleliga påfund som stopplikt eller rödljus. Deras vägvinnande stil såg ut att segra över min ryckiga framfart och laglydnad – och säkert levde de hela sina liv efter samma livsmönster, att aldrig bevärdiga omgivningen med den minsta lilla blick.
Hur skulle detta sluta, vilket sätt var bäst tänkte jag? Den världsfrånvända harmonin eller den stress som samhällsorganisationen lagts på oss? Jag ökade farten efter mitt senast påtvingade stopp och hann upp dem i höjd med Järntorget. Där är trafiksituationen alltid grötig och jag undrade nyfiket hur det skulle gå.
Det gick alldeles utmärkt för dem. Utan att de ansträngde sig det minsta uppstod det alltid helt naturliga luckor mellan gående människor, andra cyklister och spårvagnar. När de skulle passera övergångsstället vid den hetsigt trafikerade Allégatan blev det förstås grönt ljus för dem – säkert utan att de reflekterade det minsta över det.
Jag gissar att de inte hade sett de olika trafikljusen och om de gjort det hade de antagligen trott att det var någon form av prydnad i olika färger som följde dem längs vägen.
Inte heller visade de någon sorts förvirring över att färgerna slumpmässigt växlade mellan rött, gult eller grönt. De levde i total harmoni med sin omgivning och jag avundades dem.
[2011]
Tillbaka till Ahajas hemsida