Cyklist 1

Återigen en sann historia upplevd en morgon i min förra hemstad
Det bästa sättet att ta sig till jobbet varje dag är naturligtvis att cykla. Har man dessutom turen att bo i en stad där bil- och cykelbanor är separerade är det bäddat för en skön upplevelse varje morgon. Så hade jag det i flera år.
Dock hände det ibland att jag var tvungen att ta familjens bil till jobbet. Det hade just denna dag fördelen att jag äntligen fick höra ett morgonprogram i radio som så många på mitt jobb pratade om. Tomas Tengby hette morgonprataren och han bjöd verkligen på ett roligt och omväxlande program. Jag skrattade gott när jag satt där i bilens värme på väg till arbetet.
Så plötsligt hände det. Som en del i sitt program drog Tomas Tengby igång en snabbkurs i joddling. Nu, femton år senare, kommer jag inte ihåg något av innehållet mer än att det var vansinnigt roligt.
Jag gissar att höjdpunkten nåddes när jag var framme vid den stora vägkorsning som jag cyklar igenom varje dag men som alltså denna dag forcerades med bil.
Joddlarkursen fortsatte, jag skrattade vidare och jag kopplade av i bilen eftersom det inte var någon trafik alls att tala om. Framför mig fanns en cyklist som jag kunde ha kört om bara inte vägen svängde här.
Jag bestämde mig för att vänta tills vi hade kommit ut ur svängen, då skulle jag köra om. Därför återgick jag till att lyssna på joddlarkursen som bara blev galnare och galnare. Efter en kort stund var kurvan passerad och jag beredde mig på att öka farten och köra om… när jag plötsligt märkte att vägen inte blev rakare och bredare, som jag förväntat. Vägen var fortsatt smal och jag upptäckte, till min fasa, att jag körde med bilen på den ytterst smala cykelbanan, bara några meter efter den stackars cyklisten.
I min förtjusning över Tomas Tengbys märkliga morgonprogram hade jag inte tänkt mig för vid den stora vägkorsningen utan valt cykelbanan som jag naturligtvis alltid gör med min cykel varje morgon. Den var dessutom totalt separerad från vägbanan så jag förföljde cyklisten mycket demonstrativt och hade gjort så i över tvåhundra meter.
Cyklisten hade inte vänt sig om en enda gång – antagligen förstenad av skräck.
[1996]
Tillbaka till Ahajas hemsida