Bussgossen

Denna lilla berättelse är alldeles sann. Jag tyckte då att händelsen var oförklarlig och vacker. Nu – några år senare – kanske jag kan tänka att det finns naturliga förklaringar men jag vill inte veta något om det. Jag tycker om det som det är.
Under sommarmånaden juli har buss 400 från Karlsborg till Skövde sällan samma passagerare dag för dag. Det är bara jag och möjligen ytterligare två eller tre – nå, exakt vet jag inte, så noga har jag aldrig räknat oss.
De flesta som reser har i stället resväskor och ryggsäckar och ska vidare med tåget från Skövde – mot Stockholm eller Göteborg, sedan är de försvunna från min bussträcka för alltid.
Den som jag däremot oftast har sett åka med bussen är en man i 35-årsåldern med ett mycket slätstruket utseende, klädd som sig bör – för en sådan man – helt i grått. Han stiger på bussen strax efter Tibro busstation och går av någon hållplats före Skövde central. Sådana män, som förkroppsligar den fulländade stereotypen för en tjänsteman med relativt okvalificerat jobb, finns alltså. Jag har sett honom med egna ögon.
Men ibland tänker jag också, det är klart vad kan man kräva av uttryck om det är vardagsmorgon i en buss i linjetrafik.
En dag klev en mycket söt kvinna i trettioårsåldern på bussen, i sällskap hade hon en femårig pojke. Pojken var lika söt som sin moder och med ett förtjusande ljust, lockigt hår. Man kunde gärna benämna honom en liten kerub, som en blandning av en ängel och en mammas önskedröm. En gosse som alltid fanns i min barndoms religiösa uppbyggelselitteratur.
När bussen hade satt sig i rörelse från Tibro busstation märkte jag en viss oro bakom mig alltmedan bussen närmade sig nästa hållplats. Jag vände mig om och där såg jag kvinnan och gossen röra sig oroligt, tittande ut genom bussens fönster mot hållplatsen. Och så plötsligt hörde jag kvinnan utropa "Ja!, han står ju där".
Och det vackraste leende som jag någonsin sett bland alla levande människor och alla världens tavlor syntes i gossens och kvinnans ansikten. Jag såg nu att det är sant att man kan se ögon tindra som stjärnor, ögon kan fyllas av glädjetårar och lysa när hela det inre tänds upp.
Ja, så såg jag kvinnan och gossen när jag vände mig om och såg också denne man som alltid kliver på här komma mot paret med samma underbara glädjefyllda leende.
De satte sig tillsammans med gossen i mannens knä. De var inte alls lika, inte far och son och lika uppenbart var mannen och kvinnan inte gifta. Men deras glädje var obeskrivlig. Mannen klappade kvinnan ömt på kinden och sa om den tindrande gossen "Vad stor han har blivit".
Nästa dag var en vanlig dag på bussen till Skövde. Strax utanför Tibro klev mannen på såsom han alltid gjort och han såg ut som han alltid brukat göra.
När han gick förbi mig tänkte jag att hans lycka från i går nog finns inne i honom - och jag kände ett hugg av den djupa saknad som fanns i mig.
[1996]
Tillbaka till Ahajas hemsida