Om en avdelningschef

Den här historien är speciell och jag måste förstås dölja namn och arbetsplats eftersom den är sann. Jag vet det eftersom jag var närmare händelsernas centrum än vad jag har lust att medge här. Jag hoppas förstås att jag någon gång får tillfälle att berätta den för ”Anita”.
Björn arbetar som inköpare och har vid ojämna tillfällen kontakt med marknadsavdelningen på företaget.
”Marknad”, som avdelningen naturligtvis kallas, ligger i en annan del av stan så telefon är det vanligaste sättet för utbyte av information mellan Inköp och Marknad. Björn pratar oftast med kvinnorna på det kontoret och före den här händelsen hade han aldrig pratat med deras chef – Anita. Det enda han visste var att hon hette just Anita men med ett ganska ovanligt efternamn. Anita hade antagligen inte en aning om att det ute i organisationens periferi fanns någon som hette Björn - innan det nu var onsdag morgon och Björn för första gången hade anledning att ringa till marknadsavdelningens chef.
Björn satt lite avslappnad med luren lojt i hand medan signalerna hördes några gånger. Han hade den erfarnes självsäkra inställning i denna stund och kände att han behärskade situationen liksom han gör i alla tänkbara miljöer på sin arbetsplats.
När luren lyftes där borta på huvudkontoret hörde han en röst som sa:
- ”Anita” följt av detta lite annorlunda efternamn.
- ”Hej” sa Björn ”det här är Björn Bergmark från Inköp…”
- ”…heeej… bjöörn…” sa kvinnan i telefonen med en alldeles oproportionerligt mjuk – förförisk - röst.
För Björn kändes det som att hon satt i hans säng, naken och med kroppen endast lätt dold av sängens siden, välkomnande honom ner mellan lakanen i en ungkarlssäng.
Han tappade inte luren, han föll inte heller i golvet, han kunde andas men han kunde inte längre prata.
Från det läget kunde han inte längre ta sig tillbaka till telefonsamtalet.
Deras fortsatta samtal blev mycket förvirrat. Han förstod inte vad han pratade om och huruvida det hade någon betydelse visste han inte alls. Framför allt förstod han inte varför denna kvinna, som han aldrig hade sett, tilltalat honom på ett så förföriskt sätt. Björn var mycket förvirrad, hela dagen. Han gick fel i rummen och log fånigt åt ingenting.
En månad senare tvingades han åter ringa till marknadsavdelningens chef och inför det var han påtagligt skärrad. Han funderade mycket på vad som skulle hända och han skrev, för säkerhets skull, ner på en lapp exakt vad han skulle säga den första halva minuten - den tid han antog det skulle ta för hjärtat att komma i rätt takt igen. ”Hej, Anita, det här Björn Bergmark…” – så skulle han naturligtvis börja och han kände att det var viktigt att han inte skulle glömma bort vad han hette.
Jag var med vid det tillfället och kunde följa hela den underbara tillställningen.
Björn lyfter luren, knappar in telefonnumret, sitter tyst och väntar – inte alls med den erfarnes avslappnade attityd – stelnar till och börjar läsa med plåtaktig röst från lappen ”heJ… aniTa… det….Här….äR….. Bjö..RN (just här blir han dessutom extra osäker)… på….InKöp….”
Det var ett så fulländat ögonblick av förlägen valpaktig fumlighet. För att hålla mig för skratt kröp jag ihop på golvet och kravlade mig ut från Björns kontor.
Ytterligare några månader senare kom Björn in på mitt rum med en mycket stel gång. Han berättade att han förstås varit tvungen att ringa Anita igen men förberett sig ännu mera noga denna gång. Han var tränad inför samtalet som om det vore en OS-final på 100 meter och han var väldigt medveten om startögonblickets betydelse.
Men denna gång hade hon svarat med ett enkelt ”Hej” och hela hans upptränade kraft i startögonblicket kraschade rätt in i en elakt uppmonterad glasvägg en meter efter starten - och därefter mindes han inte ett ord av vad han sagt.
Sedan den dagen har han aldrig ringt till chefen på Marknad och hon har nog fortfarande ingen aning om att det finns någon Björn på Inköp.
[2006]
Tillbaka till Ahajas hemsida